Läste häromdagen lite i Skilsmässoboken. Fastnade för en rad som Bert Bjarland skrivit. Hans ex-fru återhämtade sig mentalt aldrig efter deras skilsmässa. Och Bjarland tycker att var och en i dagens samhälle åtminstone på nåt plan borde ha en viss beredskap att möta emotionella kriser.

Å ena sidan ganska hårda ord, men å andra sidan håller jag med honom. När det gäller just skilsmässan som orsak till en emotionell kris är det alltför många vuxna som låter den egna sorgen och besvikelsen gå ut över barnen. Fast det är ju inte lätt när det gör ont i både hjärta och själ.

Och jag tror fullt och fast att ingen förälder med vett och vilja vill skada sina egna barn. Själv gör jag dagligen både små och lite större fel. Sen gäller det väl att ha en viss nåd mot sig själv och sina tillkortakommanden, både som förälder och som medmänska.  

Nåt jag jobbar stenhårt på när det gäller mig själv och mina misslyckanden.

Redan förra veckan då bilen krånglade, kämpade jag hårt för att inte börja tycka synd om mig och slösa onödigt med energi på negativa känslor på ett problem som sist och slutligen var av väldigt värdslig karaktär.

Så fick jag ett samtal på fredagen, ganska sent på eftermiddagen. Det var från Kansallisteatteris biljettkassa de ringde för att meddela att den senare föreställningen av De tio budorden, som jag och tre väninnor skulle se på lördagskvällen på Lilla Teatern, var inhiberad. Vi hade bokat biljetter i december, betalt dem i januari och mer eller mindre räknat dagarna tills vi skulle få se föreställningen.

Så besvikelsen var stor. Dessutom tycker jag att de meddelade mig om saken aningen sent. "Kyl me yritettiin soittaa kerran viime viikollakin" sa den något besvärade damen i andra ändan. Nå tack för det. Argh.

När jag öst lite galla över biljettdamen (som var oskyldig, jag vet...) och bett om att få återkomma om ett eventuellt nytt datum då vi kan se ifrågavarande föreställning, överrumplades jag igen av skuldkänslor över att jag kände rentav ilska och besvikelse över en såpass värdslig sak som en inhiberad föreställning.

Efter en stunds dividerande med mig själv kom jag fram till att visst måste man ju få vara besviken även på värdsliga motgångar. Annars spricker man nog i något skede. Jag vet att barn svälter och att folk är allvarligt sjuka, men ändå kan jag bli galen av dessa små motgångar som vardagen har på lager.

Istället kan jag stolt konstatera att jag sällan är arg eller besviken särskilt länge på dessa saker. Jag morrar till (oftast endast inombords dessutom) och sen lägger sig skummet ganska fort. Igår kompenserade vi teaterbesöket med en inhemsk film, Varasto. Som i sin tur var en stor besvikelse. Inget jag rekommenderar åt nån. Men middag med bästa vännerna och syster min före det uppväger varenda liten motgång de senaste tiderna.

Imorse när jag tömde skräpkorgen i äldsta dotterns rum, råkade jag se att hon rivit ut några sidor ur sin "Mina vänner"-bok. Och döm om min fasa när jag såg att de två sidor hon rivit ut var de som handlade om pappa.

En yxa klöv mitt hjärta mitt itu. Jag vet inte längre var i helvete jag ska hämta krafter att hålla ihop dessa små mänskor. De viktigaste i mitt liv, de allra käraste som redan har tvingats bli så besvikna på livet.

Min lilla dam, som snart fyller två hela år, har fått för sig att gråta och prata i sömnen. Oroligt och ryckigt och gnälligt nattetid i spjälsängen med andra ord. Och det eländigaste är att hon sysslar med det flera gånger i timmen när det är som värst. Tösen själv är omedveten om sin nattliga syssla, men det är tyvärr icke mor hennes.

Idag, efter över en vecka av dylika nätter kändes det imorse som om jag riskerade livet då jag skulle stiga upp. Jag var (och är...) så trött att jag knappt orkade ta ett steg. Och jag önskar att jag överdrev. 

På nåt sätt segade jag mig genom arbetsdagen, men sen har jag inte varit till stor glädje för omgivningen (läs: mina barn). Det är tur att det är min fredag redan idag. Och så orkar jag, liksom varje kväll hittills, hoppas att lilla sötnosen sover sött igenom heeeela natten. Annars vet jag inte vad det blir av mig. För tröttare än såhär kan man inte vara. Tror jag åtminstone.

En dag jobb och sedan börjar vårat sportlov. Känns som om det kommer i precis rättan stund. Det har varit rätt mycket krångligheter på sistone, så nu ska vi försöka satsa på roligheter under lovet istället.

Fick idag höra att dagisrenoveringen borde vara över på två månader, så halva april och maj hinner min lille gosse trots allt vara med kompisen före sommarlovet tar vid. Och efter det förskolan för hans del.

Så det har känt aningen ljusare idag. Både ute och inne, faktiskt. Idag sken solen när jag rattade hemåt vid halv fyrasnåret. Helt otroligt! För någon vecka sen så var det ju beckmörkt den tiden. Känns bra att åtminstone fysiskt gå mot ljusare tider!

Precis när jag skulle logga ut slog det mig att det är precis ett år sen jag skrev mitt första inlägg. Det känns verkligen inte som om 365 dagar skulle ha passerat sen dess.

Dels har det hänt en hel del, dels känns mycket lika som då. Det är väl främst i mitt förhållingssätt det skett förändringar. Idag har jag helt enkelt lättare att acceptera att jag mer eller mindre är helt ensam som förälder till mina barn.

Det finns liksom ingen annan väg än acceptans. Om jag vill vidare i livet. Inte det minsta enkelt. Långt ifrån okomplicerat. Men samtidigt enda vägen framåt.

På grund av den tillfälliga dagisflytten kommer min son inte nödvändigtvis att vara i samma lokal som sin bästa kompis på dagis. Han själv tar det ganska lugnt. Frågar ändå flera gånger per dag varför han inte får vara i samma grupp som Alex.

Mitt hjärta gråter varje gång. Jag ser att han är lessen över saken men han gör inget nummer av den. Det bara känns så orättvist. Att också kompisen tas ifrån honom.

Jag kan ju leka med lillasyster säger han. Men jag vet ju att det är Alex han vill leka med. Och visst ska en nästan 6-åring få ha en jämnårig kompis och inte bara 4 år yngre lillasyster att leka med.

Men vi har haft en fin alla hjärtans dag! När jag kom hem hade allrakäraste syster varit här och städat hela lägenheten och dessutom bakat en kaka till oss. Till och med tvätten var vik! Det är så jag ännu svävar lite över våra rena golv. Tänker att det nog blir bra än.

Nu samlas motgångarna igen på hög. Det har varit ett stort vattenläckage på dagis och nu flyttar verksamheten temporärt. Krångligare och avsevärt längre färd till och från dagis. Inget världen går under av och inget nån kan beskyllas för. Men varje liten krångelikrok i vardagen känns superstor för mig just nu.

Idag gladde dessutom min telefonoperatör mig med en 120 euros räkning. Trodde jag läste decimalerna fel eftersom jag brukar ha räkningar under 20 euro. Efter ett besök hos operatören fick jag bara svaret att kontakta kundservice för en specifikation. Och alla vet hur kul det är att ringa dessa servicenummer när man varje gång får fundera om det överhuvudtaget ÄR nån anställd för att svara... Spärrade ändå i affären av internet-tjänsten på mitt mobilabonnemang eftersom jag har för mig att mina kära barn då de spelat på min telefon surfat lite på samma gång. Ovetande, japp. Men lite onödigt dyr hobby.

Igår var sen lilltösen framme med en röd sprittusch på mitt nytvättade sofföverdrag. Som jag dragit mig för att tvätta för att det är så omständligt. Men förra veckan fick jag äntligen överdraget tvättat och struket och efter många om och men även pådraget igen. Det fick vara ifred i två dagar.

Jag hoppas resten av veckan blir strålande solsken blott. Både ute och inne.

Under den senaste tiden har jag korta stunder faktiskt känt ren panik över att det känns som om jag aldrig mera kommer att få vara ensam. Och nu avser jag alltså kortare stunder, kanske rentav en dag eller två. Stunder då jag bara får rå om mig själv. Tänka och känna ifred.

För tillfället finns nästan inga såna stunder i mitt liv och det lider jag av. Jo, jag åker tio minuter bil till och från jobbet ensam och kommer väl ut på en liten motionsrunda nu som då. Men det jag saknar är att sitta stilla helt för mig själv. Hinna andas ikapp allt det som blir ytligt och på hälft däremellan.

Jag måste helt enkelt tänka om. Liksom jag tvingats göra gällande flera andra saker i mitt liv. Tänka om och försöka hitta andra möjligheter att bara stanna upp och komma ikapp mig själv. Det kan ju inte vara omöjligt.

(Ja och i detta inlägg ber jag er bortse från namnet på min blogg. Kan ju te sig aningen paradoxalt i ljuset av detta inlägg...)

En varningslampa i bilen blinkade ren på vägen till dagis och skola och jobb. Ordet "engine" ingick i varningstexten som jag aldrig hann uppfatta helt och hållet innan den försvann. Stor räkning och diverse logistiska problem svischade genom mitt morgonstressade huvud.

Eftersom farkosten dock verkade spinna på i förhållandevis normal ordning (trots pip och varningstext då) bestämde jag mig för att köra till jobbet trots allt.

Med tanke på hur arbetsdagen gick, borde jag med facit i hand kanske ha tänkt annorlunda... Det blev en eländesdag av sällan skådat like på jobbet. Och varje gång jag försökte ta och ringa bilverkstaden behövdes jag just den stunden nån annanstans. Det var slagsmål. Det var luntande elever. Det var av olika anledningar irriterade kollegor. Och sista lektionen ringde äldsta dottern och sa att hon hade kissat ner sig och låst ut sig. Försök sen reda upp sådant på åtta kilometers avstånd...  

När jag sen äntligen hann ringa bilverkstaden hade de direkt tid med mig. Eller så påstod de. För när jag väl var där fick jag vänta en timme. Sen tryckte de på en knapp. Sa att om lampan börjar lysa igen ska jag återkomma. Inkasserade 30 euro. Ok. Billigare än jag kalkylerade från början. Men jag överväger ändå att byta bransch. Verkar ju vara luckrativt att vara bilverkstadsföretagare. Ja och sen vill jag inte fundera på hur mycket de inkasserar om lampeländet börjar blinka igen...

Hemma konstaterade jag att dotterns splitternya skidor blivit "nånstans" (för att citera henne) på hemvägen. Bara att sätta sig i bilen igen och åka ut på skidjakt. Och faktiskt hittade jag dem ganska direkt. Utanför en kiosk. Med ena staven avbruten. "När vi hoppade lite från snöhögarna" för att citera samma dotter en gång till.

Sen var det lite kakka i bunten och stumpbyxan på den lite yngre dottern. Och en matkass som sprack av kölden och lite matvaror på parkeringsplatsen. Och inte bara en gång har jag idag hunnit tänka att det onekligen skulle vara skönt att vara två föräldrar med ansvar de dagar det mesta väljer att gå åt fanders.

Nu har jag dock landat. Tänker inte köra bil på tre dagar. På parkeringsplatsen blinkar inga dyra lampor åtminstone. Och imorgon får jag långväga men mycket kärt besök. Så det blir full rulle hela helgen. Men det är bara roligt.