Dags att sätta punkt.

Det har visat sig att det är dags för mig att sätta punkt för den här bloggen. Tusen tack för alla fina och uppiggande kommentarer som jag fått genom åren, de har alla varit guldvärda och har många gånger stöttat mig.

En del av er har jag kontaktuppgifter till och det är jag glad över. Känner nån mera för att höra av sig nån gång kommer jag att hålla kvar den e-postadress som jag refererar till här i marginalen.

Varma vårkramar av mig till er alla!  

Publicerad 22.04.2014 kl. 19:18

Tisdagsrapport

Tror vi slapp lössen. Ännu mera hoppas jag att vi faktiskt gjorde det. Fanns nåt nytt preparat på marknaden som åtminstone enligt apotekspersonalen borde ta död på hårmonstren. Intressant att notera att schampot åtminstone tog bort nagellacket från naglarna. Lite sådär att man smått tvivlar på ordet giftfritt som nämndes på etiketten. Men när det kliar i fyra hårbottnar så känns gift plötsligt som ett problem av mindre kaliber.

Nu har jag  hoppat på ett projekt på jobbet. Det kommer att innebära lite extra arbete, men jag beslöt att det är värt det. Det är trots allt på jobbet allt känns helt okej och till och med roligt de flesta dagar. Då tänker jag inte det minsta på motigheter eller andra bekymmer. Och det i sin tur ger mig energi att orka bättre här hemma.

Inte är det heller så att det enbart är på jobbet jag tankar energi. Likaledes blir jag oerhört nöjd och belåten de gånger saker och ting klaffar här hemma. Däremot vill det strula till sig lite oftare här hemma. Utan att jag för den skull tycker att det hemma finns nån enskild syndabock. Det blir bara (för) ofta gräl för att vi har bråttom eller är trötta. Eller sen hakar allt upp sig på den eviga oredan.

Sånt slipper jag ju på jobbet.

Publicerad 15.04.2014 kl. 21:21

Lus i vårt hus

Så hade vi ett besök av kräken igen. På måndag meddelade mellanbarnet att det kliar i hans huvud. Och efter en stund var det bara att konstatera att vi alla fyra hade drabbats av lösseländet igen.

Tog det lugnare än senast och nu med några dagars perspektiv kan jag (nästan) tycka att det finns värre saker än löss.

Jag hade denna gång stor hjälp av äldsta dottern som först plockade lillasysters hår medan jag fixade gossens. Och när de yngre lagt sig tog min tappra flicka itu med sin mammans hår. Det räckte gott och väl över en timme att nappa fanstygen. Men jag kunde inte låta bli att tycka att det mitt i allt elände kändes bra att bara sitta och småprata med min flicka. Det blir ju sällan så att man har tid bara för ett av barnen i gången.

Nu blev det så och det kändes fint att hinna umgås med bara henne en stund trots att omständigheterna eventuellt kunnat vara muntrare. Sen tycker man ju att det inte borde behövas löss för att hitta dylika stunder, men jag vet också hur lätt vardagen obemärkt äter upp mer eller mindre varenda möjlighet att bara stanna upp.

Det känns lite tråkigt, men å andra sidan kan jag ju alltid försöka göra nåt åt saken.

Publicerad 10.04.2014 kl. 22:46

När barnen är borta dansar mamma på bordet

Fast det där var endast ett enda stort önsketänkande.

Barnen är hos sin pappa och det enda den här mamman har gjort sen barnen åkte är städat. Städat, städat, städat. Och städat lite till. Det sorgligaste är att jag såhär på lördagskvällen är långt ifrån klar. Har inte ens hunnit in i barnens rum än och byta lakan-rumban är på hälft. Sen har vi de där eläääändes vinterkläderna som måste gås igenom och tvättas och packas ner. Och efter det samma visa med vårkläderna. Förutom att de packas upp då.

Det fanns en tid när jag försökte städa undan klart tills barnen åkte iväg. Så att de barnfria helgerna skulle vara helt "mina". Men det projektet stupade ganska fort. Det finns helt enkelt varken tid eller energi att städa och röja nåt mer än det absolut nödvändiga under vardagarna då vi alla huserar här.

Så ibland bara måste jag offra en ledig helg åt sånt här. Hade minsann heller dansat på bordet kan jag berätta...

Publicerad 05.04.2014 kl. 20:27

Full av förlåt

Det mesta känns lite trist just nu. Både små och stora motgångar varvat med den där evinnerliga känslan av trötthet.

Tyvärr leder det här till att jag blir allt annat än en god mor.

Om kvällarna när jag äntligen kan och får lägga huvudet på dynan, när jag äntligen hinner känna efter litegrann, så kommer alla misstag och snedtramp ikapp mig. Och värre än all trötthet i världen är en kropp och en själ, tunga och otympliga av alla förlåt som vill ut.

Alla förlåt mig mina älskade ungar för att det så ofta blir så fel fastän jag gör mitt bästa för att göra rätt.

Publicerad 04.04.2014 kl. 21:48

Lite intellektuell stimulans, tack.

Just nu harmas jag över att jag inte har möjlighet att göra vissa saker med tanke på mitt jobb och min karriär.

Och enda anledningen till detta är att jag mer eller mindre varje dag måste hasta efter mina barn. Hinner jag gå tidigare en eftermiddag går den tiden utan undantag till att uträtta nåt ärende eller till att få nåt annat måste avklarat.

Suck. De är mig så kära, barnen, men ack så jag saknar att få sätta mig in i nya saker, rent professionellt sett. Det är en hel del intressant på gång inom branschen och just nu skulle jag nästan ge högra handen för att få möjlighet att med jämna mellanrum kunna stanna kvar på jobbet och ge allt det här som lockar så innerligt en chans.

Men det finns inte på kartan just nu. Om några år kanske, det känns för tillfället som en klen tröst.

Publicerad 03.04.2014 kl. 21:34

Jag är en bortskämd västerlänning

Det har väl varit en aning motigt på sistone. Flera små saker som krånglat till tillvaron. Och som jag konstaterat förr, det behövs inte så stora tuvor för att lasset ska stjälpa när man dras med konstant trötthet och en alltigenomsyrande känsla av att aldrig räcka till.

Men jag tänkte inte gnälla idag. Istället tänkte jag dela med mig av vad familjerådgivaren sa när jag var där senast. Hon sa nämligen att vi västerlänningar blir olyckliga så lätt.

Vi pratade inte mera ingående om den problematiken, men när jag körde hem kunde jag inte låta bli att spinna vidare på den där tanken som började gro i mig när hon sa det där. Och visst är det ju så. Jag har så många saker i mitt liv som är precis som de ska och ändå kan jag känna mig olycklig. Men skulle vi leva under bombhot eller i svält, skulle jag kanske ha förlorat nån närstående under dramatiska omständigheter, så antar jag att det jag stundvis våndas över idag skulle kännas som småpotatis.

Nu menar jag inte att förringa de sorger och bekymmer vi alla mer eller mindre oundvikligen möter livet. Jag säger inte att man inte får vara sorgsen eller olycklig över nåt. Det är vars och ens självklara rätt. Men på sätt och vis kändes den där tanken lite som en lättnad just nu, just för mig. För jag tampas som bäst med en liten sorg som trots allt påverkat min ork, mina tankar och mina känslor den senaste tiden. Jag kan nu lättare se att det finns ljus i tunnelns ände, att solen nog kommer att skina igen.

Jag kan tänka mig att nån som förlorat allt inte nödvändigtvis har lika lätt att föreställa sig en dag då allt känns helt okej igen.

Publicerad 29.03.2014 kl. 13:44

Om det här med en ny partner

Har tänkt skriva det här inlägget ren en tid. Men dragit mig för det eftersom det känns så oerhört svårt att närma mig ämnet. Kanske för att jag inte riktigt vet vad jag känner och tänker om det.

Nämligen det här med att träffa nån ny efter att man separerat.

Det känns som om alla andra (heh...) är singlar ett år eller två efter att de skilt sig. Sen är deras vardag plötsligt nyfamiljens och allt verkar gå på räls. Och de är inte ensamma längre.

Nu provocerar jag er lite avsiktligt, givetvis vet jag att verkligheten är mer komplicerad än så, men det känns faktiskt som om jag är den enda, nå nästan åtminstone, ensamföräldern som kommer att vara det i all oändlighet. Trots att jag egentligen inte vill. Samtidigt som tanken på ett nytt förhållande skrämmer livet ur mig.

Jag menar h-u-r ska jag nånsin våga ta risken att allt går åt fanders än en gång? V-A-R-F-Ö-R känns det som om alla andra utom jag vågar ta den risken?

Visst har jag träffat några män efter att jag blev ensammamma, men varje gång slutar det med att det ändå känns lättare att backa ur. Lättare att bara vara vänner, utan risker för smärtsamma komplikationer.  

Inbillar jag mig, eller är jag ensam om dessa tankar? Ensam om att bära en paradoxal längtan som samtidigt får mitt sinnes samtliga alarmklockor att ringa. 

 

 

Publicerad 19.03.2014 kl. 19:27

Lyx

Senaste torsdag behövde jag inte hämta barnen från dagmamma och eftis. Jag kunde stanna lite längre på jobbet utan att känna stress. Jag kunde åka via affären och i lugn och ro välja vad jag ville äta för middag. Sen kunde jag ensam fara iväg på min danslektion. Som för övrigt hör till en av de saker jag uppskattar mest under veckan.

Faffa med fru hämtade barnen och tog dem till sig just den här torsdagen. Jag behövde åka och hämta hem den först vid 19.30-snåret efter min danstimme.

Ren på morgonen kände jag mig närmast euforisk över vetskapen om att jag inte behövde håsa iväg direkt efter jobbet. Och visst märkte jag på kvällen när barnen lagt sig hur mycket piggare jag kände mig, hur mycket lättare kvällsrutinerna flöt på när jag inte behövt gå på i ett sen morgonen.

Det behövs sist och slutligen så lite för att verkligen göra skillnad i en ensammammas vardag.  

Publicerad 16.03.2014 kl. 14:20

Om monstermammor

Började tänka på det här med monstermammor. Dels eftersom Hannah Norrena (sorry, får ej länken att funka, ni får kolla upp hennes blogg själva...) skrev ett ypperligt inlägg om saken häromdagen. Dels eftersom jag till mitt förra inlägg fick en kommentar där monstermammefenomenet nämndes.

Usch vad jag tycker illa om att jag nästan dagligen sysslar med sånt som kan kategoriseras som monstermoderskap. Gastande, svordomar, fula och arga tankar och i värsta fall ord.

Aj aj aj. Detta gör så ont i mig och jag skulle så gärna trolla bort den här fasligheten ur vårt liv. Skulle så gärna vara snäll och glad mest hela tiden. Skona mina barn från sånt som de inte borde behöva uppleva, inte så ofta i varje fall. Men som de tvingas uppleva eftersom deras mamma alltför ofta är urvriden som en gammal golvmopp och följaktligen beter sig därefter. Det känns helt enkelt orättvist att det garanterat finns barn som får växa upp under mindre arga omständigheter. Och jo, jag vet att alla föräldrar skriker ibland, att alla blir trötta och gnälliga. Det är bara det att jag, när det är som värst, kan vara monstermamma långa tider i sträck. Och att det inte finns nån annan som tar över när jag är som mest monstrig. 

Har biktat mig rätt mycket om det här i familjerådgivningen. Och fått rådet att försöka ha förståelse för mig själv och min situation. Att det är omöjligt att orka (ensam) och att samtidigt vara enbart glad.  Sen har jag också fått rådet att försöka lugna mig själv när jag känner att det spårar ur. Om det är svårt att ha förståelse för sitt dåliga beteende så är det ännu svårare att hitta ens nåt slags lugn när jag väl börjar koka över.

Månne det blir enklare när barnen blir äldre? Jag menar inte nu att själva föräldraskapet skulle bli enklare (snarare tvärtom, antagligen...) men månne dessa raseriutbott blir lite mer sällsynta? Hoppas det. Just nu tänker jag att de kanske ändå delvis beror på att jag har så små barn och att föräldraskapet ännu är ganska fysiskt betungande och att jag av den anledningen blir arg så lätt. 

Å andra sidan vill jag inte nu ens tänka på hurudan vånda tonåringar kan förorsaka sina föräldrar och vilka drag detta kan framkalla hos mig som mamma. 

 

Publicerad 02.03.2014 kl. 18:47

Jag vill bara vara mamma och känna att det räcker

Ibland kan jag fastna i känslan av att det är såå svårt att vara förälder. Eller kanske det snarare handlar om att jag rätt ofta känner att jag på nåt sätt gör för lite eller fel. För vart jag än vänder mig så finns det faror och risker och obehagligheter som jag som förälder minsann borde se till att skona mina barn ifrån. Är det inte direkta faror det handlar om så är det nåt jag definitivt borde göra för att mina barn ska ha de bästa förutsättningar att klara sig i livet.

Jag behöver bara öppna tidningen så översköljs jag av allehanda forskningsresultat och rapporter som informerar mig om hur farligt det egentligen är att leva. Ni vet, typ allting är ju giftigt eller besprutat eller oetiskt framställt. Inte bara maten utan kläderna, leksakerna osv. Och är det inte dem det är fel på är inneluften i dagis eller i skolan garanterat skadlig på nåt sätt. Sen är det ju riskabelt att vara ute för mycket för det är ju sannolikt att man råkar ut för regn som innehåller utsläppsrester eller nåt annat ohemult. Och du milde, glömde ju mobilerna och pekplattorna och modemen som är strålande exempel på orsaken till att det antagligen snart kommer att växa ut antenner ur huvudet på oss. Eller så blir vi treögda. Minst.

Sen finns ju risken att vi inte borstar våra barns tänder tillräckligt noga, inte tillräckligt ofta, att vi använder fel sorts tandkräm som förstås, belastar vattendragen enormt. Att vi inte läser sagor för dem så ofta som vi borde. Eller så ser vi, eländes föräldrar, inte till att rör barnen inte på sig tillräckligt och undviker att hamna i riskgrupper för såväl diabetes som övervikt och, hemska tanke, sociala problem. Alternativt hjälper vi dem för mycket eller alldeles för litet.

Och så vidare. Och så vidare. Och så vidare. Det är liksom aldrig tillräckligt bra. Nu drar jag visserligen saken till sin spets i det här inlägget, men känner ni nånsin att ni inte räcker till? Eller är det bara jag som suger åt mig all den här (rentav delvis onödiga?) informationen och stundvis får nåt slags ångest över att jag aldrig kommer att lyckas skydda mina barn från alla dessa hemskheter som vi blir så noga informerade om och i förlängningen rimligtvis borde sträva till att undvika? Om nån lyckas vara förälder utan (dess större) prestationsångest får man hjärtans gärna berätta hur man resonerar isåfall! 

 

   

Publicerad 28.02.2014 kl. 18:25

Överlevnadstips nr 2

Jag lovade visst här tidigare i höstas att komma med överlevnadstips för ensamföräldrar. Har dragit mig för att presentera tips nummer två eftersom det är ett som jag åtminstone ibland är lite dålig på att följa.

Nämligen följande: Kom ihåg att (även) ta hand om dig själv.

Det där låter kanske som en självklarhet, men åtminstone för min egen del så blir det lätt så att jag fräser på för fullt på jobbet och sparar resten av min energi till barnen. Sen brukar dagen vara slut. Och jag likaså.

Ingen bra kombination. Dessutom märker jag alltför väl när det börjar vara för länge sedan jag ägnat enbart mig själv och mitt mående lite tid. Det är nämligen nog lite A och O det där att faktiskt hitta stunder då man bara tänker på sig själv. Jag är dessutom specialist på att få dåligt samvete de gånger jag verkligen försöker ägna mig helhjärtat åt mig själv. Tycker att jag borde göra det ena eller det andra eller hjälpa nån annan när jag nu en gång är barnfri.

Så när det gäller mitt tips nummer två har jag fortfarande en del att kämpa med. Men jag har kommit så långt att jag har insett att det är viktigt att ibland helt enkelt släppa allt det där man släpar på till vardags, bara göra sånt man vill göra.

De gånger jag lyckas med det där blir jag automatiskt en bättre och lugnare mamma med en avsevärt längre stubin än den jag har när jag knappt hunnit ägna mig själv en tanke på alltför länge.

Publicerad 20.02.2014 kl. 22:51

Nån mer som har råddigt hemma mest hela tiden?

Ibland undrar jag om det är nåt jag gör fel när det gäller det underbara ämnet hushållssysslor. För hur i hela världen kan det komma sig att jämt är råddigt hos oss trots att jag faktiskt nästan hela tiden gör något här hemma?

  • Plockar, sorterar, organiserar, planerar.
  • Tömmer det där jädrans diskbordet, fyller och startar diskmaskinen, tömmer den igen.
  • Torkar, putsar, polerar.
  • Dammsuger, sopar, rullar ihop mattor.
  • Bäddar sängar.
  • Tvättar smutstvätt, viker den rena. 
  • Sopsorterar. Och detta är förresten ett kapitel för sig, ack o ve vilka högar och kassar och lådor detta eviga sorterande innebär. Plus att torkskåpet alltid svämmar över av mjölk- och konservburkar på tork. Och hörnen av alla tidningar på väg till pappersinsamlingen...

Puuust.

Och likväl är det alltid råddigt hos oss. Hinner liksom aldrig bli klar med nåt utan tar lite här och lite där. Det är faktiskt fasansfullt frustrerande att hålla på i ett utan att det egentligen syns nånstans. Trots det verkar det finnas hem där det råder ordning och reda. Och jag är oerhört avundsjuk på dem som lyckas med det konststycket.

Publicerad 16.02.2014 kl. 12:24

Lätt åldersnoja

Helt utan förvarning började jag fundera på det här att jag mer eller mindre är fyrtio år. Sådär avrundat i alla fall. Efter det kom tanken på att jag ganska sannolikt levt sisådär hälften av mitt liv. Om jag utgår ifrån att jag lever 80-90 år. (Vilket jag innerligt gärna hoppas att jag får göra.)

Hursomhelst känns det just nu lite knepigt att ungefär hälften är förbi. Det har ju gått så oerhört fort att komma så här långt menar jag.

Tycker inte att jag ålderskrisat nåt förr, men det här var nog lite onödigt tjockt den här februarionsdagen.

Nån som krisat och kan trösta mig och säga att det går om? Visst? Jag vill ju ogärna komma på mig själv med att plötsligt vilja färga håret och springa på nåt flashigt gym stup i kvarten (ett med barnpassningshörna då, heh.). Eller vad nu åldersnojiga så där allmänt taget brukar syssla med...

Publicerad 12.02.2014 kl. 21:15

En tankeställare

Idag när jag körde hem från jobbet råkade jag höra en kort snutt på radion om en mamma som för en tid sen hade fått höra att hon enbart har nån månad kvar att leva. Det var hon själv som pratade för årets Gemensamt Ansvar-insamling där en del av medlen ska användas för att förbättra terminalvården i vårt land.

Hon sa att det enda hon önskar är att få vara med sina 4- och 6-åriga barn den tid hon har kvar.

Jag blev så ledsen och illa till mods och har tänkt på det där sen dess. Än mera har jag tänkt på hur jag gång på gång jagar upp mig över struntsaker, speciellt med barnen.

Nu tror jag ju inte det här gör mig till en bättre mamma så där på direkten (oj om det ändå vore så enkelt...) men jag tänker att det överhuvudtaget är bra att bli påmind ibland om hur bra man sist och slutligen har det.  

Publicerad 06.02.2014 kl. 21:38

Jag är en 36-årig ensammamma med tre barn. Här blir det mest vardagsbetraktelser ur mitt och ibland  även ur barnens perspektiv.

Vill du nå mig mera privat? ensamma[at]luukku.com

Vardagshjältarna
Softy
Hannah Norrena
Nickby rapporterar
Nadja mitt i livet
Basse
moln på himlen
Malin och Freja
Sofia i synnerhet
Anne Hietanen
Kalastajan vaimo
Lilla Hanna i stora världen
Alfamamman
Laura
hemMAMAmi
Inredningsdrömmar och rackarungar
Muminmamman
Single forever?
AnnaK
The tit
Snigeln Haralds Liv och Leverne
Linn
Peppe

Senaste kommentarer

04.11, 16:01Om det här med en ny partner av Annika
10.10, 22:58Om det här med en ny partner av oldcar
27.04, 21:46Dags att sätta punkt. av Henna