Hej bloggen. Jag glömde bort dig.

Igen.

Jag är fortfarande lika trött och omotiverad. Stundvis nästan förbannad på alla tvätthögar som bara växer och växer och på alla leksaker som finns precis överallt. Trött på att handla fiskpinnar och makaroner och havregryn och bananer. Dag efter dag, vecka efter vecka. Utled på väckarklockans trista pinglande kl. 6.15 och ännu mer utled på alla skrikiga morgonrutiner. Och på allt det där som följer därefter.

Suck.

Nu är det ju inte så att jag går omkring och är direkt  olycklig, har bara kört fast riktigt ordentligt. Antagligen är det övergående, antagligen hänger det också ihop med att jag konstant sover för korta nätter.

Så...

Nu ska jag ta mig själv i kragen. På allvar. Jag började redan igår med att gallra alla klädskåp. Bortbortbort med alla överlopps kläder, alla urvuxna eller urslitna. Ibland är det faktiskt så att jag i tvättstugan undrat VAD det egentligen är för paltor jag sätter energi på att tvätta och hänga upp. Och fortsatt både tvätta och hänga upp trots det.

Nu är det slut på såna fasoner. Slut på mycket annat också för den delen. Tänker även reducera barnens leksaksmängd riktigt ordentligt. Och se till att det blir glesare på hyllorna i mina egna skåp. Och så ska jag ha köpstopp för allt utom mat åtminstone fram till sportlovet. Vi behöver ju för bövelen ingenting för tillfället. Inga nya rea-kläder, inga billiga dvd-filmer. Framförallt inga loppisfynd på några veckor nu. Punkt slut. Sist men inte minst ska jag gå lägga mig i tid, åtminstone söndag till onsdag. 

Efter trötthet och frustration som varat i flera månader nu ser jag ingen annan lösning än att försöka göra det jag kan åt saken. Blir knappast superpiggelin, lika lite som jag tror att vårt hem kommer att vårt hem kommer att bli feng shui-harmoniskt.

Men att bara oja och voja mig känns inte heller som ett vettigt alternativ.

(Sen har jag redan belönat mig själv lite i förväg. Kommer nämligen att åka iväg till Barcelona i juli med min allrakäraste syster. Vi ska besöka en god vän där. Jag var där även senaste sommar och fastän det är över ett halvår till avfärd, räknar jag nästan dagar ren. Försöker se resan som min morot för att lyckas med Projekt Pigga Upp Ensamma Mamman.)

TREVLIGT VECKOSLUT ALLIHOPA! 

 

18.01.2013 kl. 16:46

Bara mamma hela tiden

Det strulade till sig med pappaveckoslutet igen. En arbetsresa som förkortade veckoslutet med ett dygn. Och som tvingade mig att inhibera mina egna planer för lördagskvällen.

Kändes verkligen eländigt, med tanke på att magsjukan ställde till det senast. Sen dess har barnen visserligen träffat pappa, men bara kortare pass. Och nu var det meningen att de skulle åka idag och komma hem söndagkväll. Men de kommer ren imorgon på kvällen.

Ingen panikkatastrof, men kändes verkligen blä att måste skippa de planer jag själv hade. Mest för att egentiden var så hett efterlängtad. Det är den visserligen alltid, men nu i kombination med att jag känt mig urvriden en längre tid kändes besvikelsen en stund nästan oöverkomlig.

Jag lider faktiskt en aning av att bara vara mamma hela tiden. Liten paus blir det visserligen på jobbet. Men det blir inte så mycket mer än jobb där heller, även om jag trivs som fisken i vattnet på mitt jobb, tro inget annat.

Det är ju bara det att jag är lite mera än bara mamma och lärare. Och jag hoppas och önskar att det kommer en dag då jag känner att jag får göra nåt mera än enbart tvätta, diska, dammsuga, skjutsa barn och undervisa lite mellan varven. Sen får det gärna ske innan jag blir pensionerad, om det ryms inom ramarna för vad en ensam mamma får önska sig.

 

11.01.2013 kl. 21:29

Det stora januaritröttheten

Man gick och trodde att man drogs med den stora decembertröttheten. Som man skulle bota under jullovet. Men bomfadderallanlej så fel man hade.

Det har varit oerhört tungt att köra igång vardagsmaskineriet, samtidigt som ju vardagen är trygg när man på sätt och vis kan luta sig tillbaka mot alla invanda rutiner. Samma rutiner som kan få en [heh, läs: mig] att stundvis flippa helt. 

Kanske den här oerhörda känslan av trötthet ger med sig bara vi hinner lite längre in på det nya året? Några veckor närmare det hett efterlängtade vårljuset.    

 

 

 

08.01.2013 kl. 22:29

Gott nytt år!

Det här ska jag ta itu med strax. Har samlat på hög sen halva december eller nåt... Alla lådor och hyllor i klädskåpen gapar tomma och jag är trött på att rota i röran varje morgon då gänget ska klä på sig. Man tycker kanske att jag borde ha hunnit åtgärda det här med över en veckas lov backspegeln. Men se nej. Har liksom funnits annat roligare att fokusera på.

Ikväll kommer dock lite gäster på nyårsmiddag och eventuellt är det en bidragande orsak till att jag nu helt enkelt måste åtminstone påbörja processen.

Gott nytt år åt alla er där ute! När det är riktigt motigt brukar jag tänka på er som har det lite lika som jag. Och det är en stor tröst, faktiskt. Att veta att det finns såna som förstår. Och er andra som orkar kommentera och peppa och vid behov trösta, er är jag precis lika glad över. En fin start på 2013 ska ni allihopa ha!

31.12.2012 kl. 11:18

Sex timmar som gick upp i rök

När man är uppskruvad och övertrött kan en paus på sex timmar bara försvinna ut i tomma intet och i slutändan inte kännas nånstans, faktiskt. Det låter absurt och mången skulle säkert göra både det ena och det andra för en så lång andningspaus. Men idag hade jag alla tiders chans att pusta ut i timmarna sex. Men av nån anledning blev hela pausen väldigt platt och tog slut innan den ens börjat, kändes det som.

Barnen var alltså med pappa idag. Åkte iväg i morse och återvände 16-tiden då vi skulle vidare på julmiddag hos deras farfar. Jag hade väntat på mina lediga timmar ända sen det blev klart att pappaveckslutet inhiberades. Och när jag äntligen fick sitta ner efter ett oändligt och svettigt påklädnings- och har alla kissat?-maraton, så blev jag sittandes i över en timme. Stirrade ut i intet utan att få fatt i en enda vettig tanke.

Sen drack jag en kopp kaffe som jag (återupp)värmde i mikron. Åt en torr smörgås. Bläddrade lite i gamla dagstidningar, funderade hur jag skulle lägga upp mina lediga timmar. Så fastnade jag för ett mönster på en virkad Angry Bird och började trassla med det projektet. Fick både huvudvärk och ömma axlar på kuppen.

Efter det återstod ynka två timmar av min "ledighet". Och då började min inre klocka nedräkningen. Snart är dom här snart är dom här snart är dom här. Ett tafatt försök att ligga och läsa gjorde jag. Men hyste ingen vidare framgång på den fronten. Heller.

Sen var det bara att byta om och rusta sig för kvällens middag. Och det var egentligen först när jag fick sitta ner vid dukat bord jag kände mig avslappnad. Det är iu inte så ofta det händer. Och så var det ju både god mat och trevligt umgänge hela kvällen.

Så det var nog en bra dag. Men jag är lite sorgsen över min oförmåga att ta till vara min egna stund tidigare på dagen. Det är inte det att jag känner att jag borde prestera nåt för att vara nöjd. Det är nog snarare det att jag är så trött att jag kanske bara borde sova när jag väl får chansen.

INTE börja virka arga fåglar.

(Men jag känner lättnad över att det fortfarande är en vecka jullov kvar. Hela sju morgnar som jag inte behöver gasta mig hes och svära ren innan klockan slagit sju. Och för den som undrar så fick barnen dela på en rejäl slant som samlats i burken för fula ord...)

 

26.12.2012 kl. 22:09

Skrik- och gråtdagen

Barnen skulle åka till pappa sin denna helg. Men så vart det icke. För magsjukan härjade i pappans hem och med lite för många magsjukor i minnet, tyckte jag att det är bättre att skjuta på träffandet tills alla är friska.

Barnen blev ju fasligt besvikna. De har ju väntat och väntat och väntat på pappa. Packat in julklappar och räknat dagar. Och så kabooom - stanna hemma med nervsvag och julstressad mor. Som dessutom också var besviken både för barnens och pappans och sin egen del.

Det har varit en del strul på jobbet och många utmaningar denna höst och slutspurten var riktigt tung. Så detta lediga veckoslut hade jag sett fram emot. OCH dessutom tänkt att jag sköter undan de där eländes julstressmomenten när jag får göra det utan tre barn hängandes i bunten.

Men så blev det alltså inte. Därför är jag igen vaken denna sena timma. För jag började nyss koka min julklappsknäck. Och det tar sin stund. Bl.a. har jag redan hunnit bränna både tummen och tungan. Sen fasar jag för när knäcken ska packas imorgon innan vi åker ut med våra julhälsningar.

Lite är det ju mitt eget fel. Man måste ju inte koka knäck åt folk. Man kan uppmärksamma dem på nåt annat sätt. Men jag gör det för att jag vill. Fastän jag får både spader och bränner tungan.

Nästa år ska jag planera julstöket bättre. (Heh...) Riktigt god jul åt er alla, hoppas julefriden infunnit sig och att ni inte stressar runt i sista minuten som jag...   

23.12.2012 kl. 00:13

Vuxna som inte kan bete sig

Igår fick jag höra om en skilsmässa där de vuxnas beteende är under all kritik. De frånskilda har ett gemensamt barn och pappans nya fru har exempelvis väldigt stränga regler för hur mamman till barnet får röra sig vid deras hus då hon hämtar barnet till pappan. Samma nya fru byter också kläder på barnet direkt då det stigit över tröskeln, bara för att nämna några knäppa saker. Jag har också i jobbet stött på dessa föräldrar som helt enkelt inte klarar av att kommunicera och dessutom pratar illa om varann inför mig. Mycket obekvämt, men framförallt blir jag illa till mods av att barnen ohjälpligen kommer i kläm.

Nu var separationen från mina barns pappa långt ifrån okomplicerad, men jag vågar i sten påstå att ingen av oss en enda gång pratat illa om den andra föräldern inför barnen. Och jag minns att min mamma i början sa till mig att fastän allt när det var som värst var direkt helvetiskt, så kommer det att lugna sig. Ilskan och sorgen och besvikelsen kommer att lägger sig och sakta kryper vardagen och det vanliga tillbaka. Länge trodde jag att det aldrig skulle hända, men sen har jag insett att visst har ju lugnet lagt sig i mitt liv igen. Tack och lov.

Så jag önskar så innerligt att de föräldrar (eller nya parter för den delen) som på nåt sätt fastnat i bitterheten och hyser hämndliknande tankar mot ex-partners skulle ta och tänka igenom vad det här innebär för barnen. Barnen som är inblandade, vare sig de vill det eller inte. De sötaste och oskyldiga barnen som får se saker de inte ska behöva se, uppleva sådant som på inget sätt är gynnsamt för utvecklingen av deras känsloliv. Jag önskar att dessa vuxna skulle inse att deras beteende högst antagligen har konsekvenser för barnens del när de gäller deras framtida mänsko- och parrelationer.

  

  

21.12.2012 kl. 15:16

Tåligare nerver i julklapp?

Jag smäller snart av med min lilla söta dam som blivit ett nejneejneeeeej-monster. Ganska litet och sött sådant, men ändå prövas mammas nerver lite för mycket och för ofta just nu.

Idag vrålade hon halva Buu-klubben (min heliga halvtimme) för att hon inte fick mera godis än det var i dagens kalenderlucka. Slet och bankade i alla skåpdörrar och gastade och vrålade så jag fick spunk i örat. Och nerverna.

Sen var jag nervöst lagd resten av kvällen. Fast barnen var ganska snälla. Ingen speciellt mysig känsla. Att vara spänd som en fiolsträng fastän det är förhållandevis lugnt.

En sådan måndagsafton i våra knutar.

(Snälla tomten, jag önskar mig bara snälla barn och ett tålamod som aldrig tar slut i julklapp.) 

17.12.2012 kl. 22:09

Jullovet hägrar...

En panikvecka och sen kan jag titulera mig julledig. Från jobbet alltså. Men visst ska det bli skönt att slippa tidiga väckningar en tid. Det i kombination med en frusen och igensnöad bil OCH en galet trotsig tvååring är nog kanske bland det tristaste och motigaste just nu.

Anledningen till att jag igen är vaken alldeles för sent på dygnet, är att imorgon har vi vitsordsdeadline. Och jag behövde en paus från det görat. Så jag beslöt att skriva ett kort inlägg. Sen går det som en dans med de sista vitsorden... (Det värsta med ett annas underbart yrke är nog den där eländiga bedömningen. Skulle gärna överlåta just den biten åt nån annan.)

Nämen får väl ta och återkomma när jag har nåt fiffigare att dela med mig av. Hoppas ni alla klarar av att mota julstressen. Jag har liksom inte riktigt funderat så mycket ännu på att det faktiskt bara är en vecka till julafton. Tänkte försöka ta det med ro i år. Med betoning på försöka. Ingen enkel match för ett nervvrak som jag...

 

16.12.2012 kl. 23:36

Anti-inredningsbloggen

Nu har jag då struttat runt i pyjamasbyxor och försökt städa hela dagen. Läst lite (hrm...) mellan varven, men det må väl vara tillåtet, söndagen till ära. Håller på att avsluta Hanne-Vibeke Holsts Förlåtelsen och den är nog det bästa jag läst på länge. Hon är begåvad, den där Holst.

Men det jag ville förmedla er, härifrån kaosets högkvarter, är att en tanke om ett slags anti-inredningsblogg börjat gro i mig. Och nu måste jag tillägga att jag själv både ofta och dessutom gärna försjunker i såväl inredningstidningar som -bloggar. Så att ingen missförstår mig och tror att jag har nåt emot den typens bloggar, tvärtom. Men jag känner bara att jag kunde bidra med ett slags motvikt till dessa glansbilder. Lite bilder härfrån, autentiskt rådd, beskådat från första parkett. Ifall nån olycklig går omkring och tror att alla har så förskräckligt städigt hemma hos sig menar jag.

Ska suga lite på den karamellen (som Alex i Solsidan skulle säga). Kanske jag en dag delar med mig med veckans kaos-bild. Vem vem?

Ha en bra söndag, hoppas sista avsnittet av Solsidan är lite bättre än de i tredje säsongen hittills varit. Ganska få pärlor jämfört med de tidigare, om ni är intresserade av min åsikt.

09.12.2012 kl. 16:58

Bilen.

Den gick då sönder. Igen. Senast byttes delar för närmare 700 euro och det samma landade notan på denna gång *. Synd att jag verkligen inte klarar mig utan mitt vrålåk. För hur varmt mitt hjärta än klappar för en renare miljö, för gröna handlingar av alla de slag, så är det bara att konstatera att en vardag utan bil suger. Rejält.

Hade bilen på kontroll redan för en vecka sen då en varningslampa piggade upp min arbetsresa med sitt idoga blinkande. Fick tillstånd att köra med den en vecka och igår skulle felet åtgärdas. Och när jag med både spagettiarmar och dito ben ramlade in på verkstaden, en dryg kvart innan stängning, var jag beredd att göra vad som helst. För att inte behöva traggla igenom en dag till utan bil. Då hade jag släpat två av barnen i pulkor dryga tre kilometer till verkstaden. Och att vi sen efter det bara måste åka via matbutiken, gjorde mig inte lättare till sinnes. Vi fick visserligen åka hem i bilen (vilken lyx, heh...), men i det skedet var jag så trött in i märgen att det kändes oöverkomligt att ens släpa sig från bilen och två trappor upp. Med bångstyriga, övertrötta och hungriga barn. I såna stunder förbannar jag nog det att jag måste fixa det mesta på egen hand.

Sen minns jag att jag har både stödnätverk och att jag sist och slutligen inte är såå ensam. Och att jag trots det är så trött att jag varje dag den här tiden på året är beredd att släppa allt och bara dra. Långt bort. Hur trötta ska inte då de vara som är helt utan stödnätverk? Utan släktingar, kanske utan nära vänner? Kanske utan jobb utanpå allt det andra?

Är det dem vi läser om i kvällstidningarnas skrikiga rubriker? Om när deras ork helt enkelt tog slut och ingen fanns där?

 

Red. * Lite senare suckar jag för mig själv att bilräkningen denna gång kostade det samma som sju gånger städhjälp. Och att det just är pga. dylika oförutsedda utgifter som jag helt enkelt bara får (hrm, m-å-s-t-e) moppa golven när jag själv orkar och hinner. Vilket innebär gång i halvåret. Julafton och midsommar, typ.

 

08.12.2012 kl. 16:45

Det där arma barnskyddet

Jag borde som sagt göra annat än blogga, men jag blev så arg när jag i dagens husis läser om hur dåligt barnskyddet funkar, att jag måste avreagera mig här.

Jag blir så fruktansvärt frustrerad när man gång på gång på gång får läsa att barnskyddet inte har resurser att förebygga, utan enbart att åtgärda problem som redan hunnit uppstå. I dagens artikel i hbl berättar en mamma till två långtidssjuka barn hur hennes familj upprepade gånger blivit nekade den hjälp i vardagen de skulle behöva och istället blivit föremål för barnskyddsanmälan. Fast det enda de uttryckligen behöver, är konkret hjälp i vardagen.  

Jag minns själv hur nedslagen jag blev när jag under den värsta kristiden, när kontakten till barnens pappa var helt bruten, på familjerådgivarens berådan, försökte reda ut mina möjligheter till en stödperson eller -familj. Och fick ett fnys till svar av barnautredningmannen. Följt av ett kallt konstaterande om att så länge som jag varken har alkohol- eller andra missbruksproblem så kan jag sluta tro att jag har möjlighet till nåt stöd överhuvudtaget.

Och jag går inte här in på vilken tröskel det innebar för mig att överhuvudtaget ta kontakt med socialen i det här fallet. Senare fick jag visserligen upprättelse när jag grät ut min besvikelse på familjerådgivningen och de i sin tur kollade upp hur det är möjligt att bli avsnäst då man ber om hjälp. Då visade det sig att jag inte borde ha pratat med barnatillsyningsmannen, utan med barnskyddet. Men att jag i vilket fall som helst inte borde (!!) ha blivit bemött på det sätt jag blev.

I mitt fall lade ju sig lugnet så småningom (tack och lov) och det problem som utkristalliserats efter det är just den här bristande orken på att ensam och ensam och alltid lika ensam sköta om vardagssysslorna. 

Jag vet att inte alla problem som socialen tampas med skulle försvinna om de började erbjuda helt konkret hjälp i vardagen till dem som behöver, istället för att satsa resurser på att reda ut familjer som inte behöver utredas. Men jag tycker att det skulle vara vettigare att kanalisera den hjälp de kan erbjuda på ett lite mera genomtänkt och effektivt sätt. Det kan inte vara omöjligt. Som det är nu är det onödigt mycket som går helt till spillo med alla dessa fall där barnskyddsanmälan görs utan att det finns ett faktiskt behov av det.

 

  

06.12.2012 kl. 11:30

Ledigt

Blir ju lite extra ledigt nu i och med självständigheten. Det kommer väl till pass. För även om barnen var hela veckoslutet med sin pappa, så lyfte jag inte ett finger här hemma. Jag gjorde inte så mycket annat heller. Jo, såg Kristina från Duvemåla på fredag och det var en verkligt fin pjäs. Men annars så var jag mest hemma. Och även om jag hade planerat att åtgärda åtminstone vissa saker här hemma, så blev det inte av. Startade till exempel en tvättmaskin på fredagsmorgonen. Och den maskinen tömde jag (efter en extra sköljning) igår. Med långa tänder må jag tillägga.

Jag har nog aldrig varit så trött som jag är nu. Det är visserligen mörkt och antagligen spelar det en viss roll, men jag vet också att det aldrig förr varit såhär tungt att tvätta och städa förr. Och aldrig har det samlats på hög som det gör nu. Nåt ordningens underbarn har jag aldrig varit, men jag har haft bättre koll än jag har idag. Suck.

Lite rädd och fundersam blir jag. Man vill ju helst inte braka ihop när man ändå känner sig ganska lätt till sinnes. För jag är nog inte så sorgsen och olycklig längre, det vågar jag nästan påstå. Tvärtom känns det bättre än på länge. Jag går inte längre hela tiden och tänker på att jag har separerat. Jag kan glädja mig åt små saker igen, som före alla kriser och allt elände. Men jag är bara så förbannat trött på att vara så trött att det värker i mig. Precis varenda dag. Suck igen.

05.12.2012 kl. 20:02

Lite städigare

Men bara lite. Satt och vek tvätt en hel kväll. Och då fick jag några högar färre att stirra på. Dessvärre snurrar tvättmaskinen igen. Och så finns det tvätt från både igår och idag som borde hängas upp. Ibland hinner den rena tvätten nästan torka i sitt ämbar. Så att jag måste väta den på nytt för att överhuvudtaget kunna hänga upp den. Sen ska vi inte tala om hur skrynkliga ämbar-torkade plagg tenderar bli... Att såna klädvårdsrutiner hos oss.

Men man ser vårt vardagsrumsgolv. Det känns faktiskt lite som en seger. Att kunna vandra genom sitt vardagsrum utan att riskera benbrott p.g.a. diverse diffust tavara som seglar omkring på golvet. Lömska legobitar är värst. Så kan man snubbla ganska illa på allsköns filtar och täcken som brukar släpas dit som kojmaterial. Jag hade en gång en regel om att leksakerna hör hemma i barnens rum. Notera tempusformen. Sen får ni dra era egna slutsatser om hur väl den regeln följdes.

Kanske jag idag lyckas förhålla mig relativt avslappnat till kaoset eftersom barnen åker till pappa på veckoslutet. Eller så orkar jag bara inte gråta och skrika på grund av råddångest precis varje dag.
28.11.2012 kl. 21:31

Jag räcker inte till

En förhatlig känsla. Den där om att jag inte räcker till, att jag inte ens har förutsättningar att göra det. Och det knepigaste är att det inte hjälper att tänka att jag realistiskt sett inte ens kan hinna med allt som ska hinnas med.

Jag har otaliga gånger tänkt igenom, funderat och begrundat denna avskyvärda problematik i syftet att komma fram till vad jag kan prioritera bort. Utan att komma fram till nåt vettigt. För utöver hushållsarbete, jobb och den där vardagsruljangsen som inte går att välja bort (möten, skjutsande etc.) så gör jag inte så mycket mer. Läser, ser lite på tv och dansar en timme i veckan. Springer en runda ibland. Men det handlar sammanlagt om ett så fåtal timmar i veckan, att det helt enkelt inte spelar nån roll om jag lämnar bort det. Ja förutom att jag riskerar att spärras in på vilohemmet vita fjädern eftersom det skulle betyda jag enbart skulle diska och rengöra galonkläder och koka makaroner efter jobbet och på helgerna.

Tjolahopp vilken eländig ekvation. Hur jag än vänder mig så blir rumpan bak, liksom. Jag vet att barnen växer och börjar (förhoppningsvis) ta mera ansvar. Men det är en klen tröst just nu denna grå fredagseftermiddag när jag sitter i en bostad som är så stökig att jag vill gråta. Försöker tänka att stök är en värdslig faktor, men det hjälper inte. Må vara hur värdsligt som helst, men det är faktiskt tungt när alla underklädslådor är tomma och jag aldrig hittar den där stunden att fylla på dem (strumpkaos, om än ett rentvättat sådant, vill man sällan ta tag i...). Eller när golven i barnens rum svämmar över av allehanda saker i en enda salig röra. Och jag bara tänker att på veckoslutet ska vi röja. Fast det sen sällan blir så. Av miljoner anledningar.

Städerska känns för dyrt. Har övervägt alternativet, men även om man får dra av summan i beskattningen så handlar det om förhållandevis stora pengar i mina mått mätt. Skulle vara att prioritera om i så fall och lämna bort nåt annat som kostar.

Måste ta och fundera en gång till. För det här kaoset tar kol på mig.

 

 

 

23.11.2012 kl. 13:03

Jag är en 36-årig ensammamma med tre barn. Här blir det mest vardagsbetraktelser ur mitt och ibland  även ur barnens perspektiv.

Vill du nå mig mera privat? ensamma[at]luukku.com

Vardagshjältarna
Softy
Hannah Norrena
Nickby rapporterar
Nadja mitt i livet
Basse
moln på himlen
Malin och Freja
Sofia i synnerhet
Anne Hietanen
Kalastajan vaimo
Lilla Hanna i stora världen
Alfamamman
Laura
hemMAMAmi
Inredningsdrömmar och rackarungar
Muminmamman
Single forever?
AnnaK
The tit
Snigeln Haralds Liv och Leverne
Linn
Peppe

Senaste kommentarer

04.11, 16:01Om det här med en ny partner av Annika
10.10, 22:58Om det här med en ny partner av oldcar
27.04, 21:46Dags att sätta punkt. av Henna