Nattligt inlägg

Egentligen borde jag inte blogga det minsta den här tiden på dygnet. Allra minst en vardagskväll. Eller snarare natt kanske.

Men jag fick ett akut behov av att berätta att jag nog ännu lever och finns till. Men att tiden inte riktigt vill räcka till. Ens till det den borde räcka till. Och då finns väl bloggandet typ längst ner på den listan... Ändå tänkte jag skriva någon rad.

Mest för att jag inte vill att denna blogg ska dö bloggdöden. Åtminstone riktigt än. 

För det är ju så att jag fortsättningsvis dagligen funderar på det här med ensamföräldraskap. Och att likaledes dagligen känner att det finns så mycket jag har att säga om den saken. Men att jag inte riktigt hittar orden i de stunder jag borde hitta dem. Att mycket ännu är lite trassligt i mina tankar, men att jag samtidigt skönjer nåt slags röd tråd som jag vill få fatt i och börja nysta ett eget nystan av. Jag är nämligen inte på långt när klar med det här ämnet. Vet inte ens om jag nånsin vill bli helt klar. Det handlar nog om ett livslångt projekt. På gott och ont, mest på gott.

Så hav tålamod, om ni väntar på inlägg av en ensam mamma. De kommer när tid är.

Publicerad 20.11.2012 kl. 00:19

Kvinna och singel

Har ni följt med Kvinna och singel på tvåan i höst? Det är en journalist som tagit till sin uppgift att dels reda ut varför välutbildade kvinnor i huvudstadsregionen verkar ha en större benägenhet att förbli singlar, än kvinnor i övriga delar av landet. Dels ska hon försöka hitta män åt kvinnorna som medverkar. Det handlar om fem högst vanliga kvinnor i 35-40-årsåldern.

Utöver dejtandet får man ta del av en del statistik gällande parförhållanden. Inte helt igenom superduperintressant alla gånger, men jag tycker om när kvinnorna får berätta om sina tankar och känslor kring det här temat. Och vilka modiga kvinnor sen! De vågar verkligen ge av sig själva och även behandla känsliga ämnen. 

Tre avsnitt återstår och jag ser med spänning fram emot att få veta om redaktören lyckas hitta en man åt någon av kvinnorna, eller rentav åt flera av dem. Alla utom det första avsnittet finns tillsvidare på Arenan, så det går bra att hoppa på tåget än, ifall man missat det.

Eller kanske det bara är jag som tycker att det är intressant. Jag är ju kvinna och singel och i samma ålder som de här damerna. Men längtan efter barn kan jag ju inte identifiera mig med. Vilket faktiskt känns som en lättnad. Samtidigt som jag hoppas med hela mitt hjärta att de här kvinnorna ska få sina önskningar uppfyllda.

Publicerad 09.11.2012 kl. 19:10

Ambivalenta känslor

Idag på veckans samplaneringsmöte på jobbet kom det fram att vår skola ska bli en testskola. Det gäller ett statligt finansierat projekt där man reder ut om en stödperson från socialen i samråd med skolan, kunde hjälpa utsatta familjer på vissa områden. Det gällde då främst invandrarfamiljer och ensamförsörjarfamiljer, enligt vår rektor.

Okej. Det är ju en fantastiskt fin satsning och jag hoppas verkligen att den kommer att ge utdelning. Men fy vad jag tycker illa om att kategoriseras som en problemfamilj. Projektet i sig är ju mer än välkommet, men måste man på förhand definiera VEM det är som ev. kommer att behöva den här tjänsten? Eller vilken typ av familjer? Kan det inte bara vara så att familjer där det behövs stöd, får det?

De familjer i vår skola som vi kommer att rekommendera detta stöd är dessutom alla "hela" familjer. Ja eller kanske adjektivet i det här fallet är aningen missvisande, trots att föräldrarna alltså i alla fall bor under samma tak. Och det var väl därför jag reagerade. Är bara så trött på den här eviga misstanken om att barnen far illa i skilsmässofamiljer. (Och att mina kollegor dessutom ganska uteslutande verkar vara av den åsikten...) 

Jag är trött, jo. Jag känner stundvis att jag inte orkar, jo. Men jag tror att mina barn har det ganska bra ändå. Fastän jag och deras pappa bor på olika ställen. Jag skulle inte tacka nej till någon som diskade eller hängde upp tvätt ibland, men nu var det i den här satsningen i första hand fråga om lite annat slags stöd.  

Publicerad 07.11.2012 kl. 22:52

Så var det söndag igen

Jag vet inte riktigt vart veckan försvann. Eller den lediga helgen för den delen... Men barnen var hos sin pappa som planerat och jag har verkligen försökt sova ikapp. Men jag märkte nog här på kvällskvisten hur snabbt man halkar tillbaka till sitt trötta mamma-jag fastän man fått två dygn helt för sig själv. Det var en riktigt bråkig söndagskväll hos oss idag. Och sånt känns ju inget vidare. Konstigt hur lugnet och ron kan försvinna ur en på en bråkdels sekund, fastän man trott att man var den mest utvilade i hela universum.

Hur som helst har jag funderat mycket på det här med att jag i samband med separationen och en tid efter den gick omkring och trodde att alla som inte är frånskilda skulle ha ett liv som går som en dans på rosor. Okej, det där blev väl aningen stiliserat och till sin spets draget, men åtminstone trodde jag att de aldrig blir trötta. Nånsin, eftersom de ju är två.

Nåja jag återkom tack och lov till verkligheten och insåg att det ju inte är riktigt så trots allt. Och ju mera jag funderade på saken, desto säkrare blev jag på att det jag egentligen saknade i dessa allra tröttaste och mörkaste stunderna, var nog nån att dela mitt föräldraskap och min oro och glädje över barnen med. Jag kände mig som den tröttaste mamman i världen och då var det lätt att tänka att det berodde på att jag måste dammsuga allting varje gång. Bära hem all mat ensam och hänga upp varje strumpa själv. När det egentligen var så enkelt att jag helt enkelt saknade nån att dela allt med. Både det jobbiga och det roliga. Och just den ensamheten var väl helt enkelt extra påtaglig just efter separationen.

Så det handlade nog sist och slutligen aldrig så mycket om det rent praktiska. Utan den där ensamheten. Och oron över alla beslut som måste fattas av just mig, tyngden av allt ansvar jag ensam måste bära på mina axlar.

Lite har det nog lättat sen barnen börjat träffa sin pappa regelbundet. Och vi hinner pratas vid varje gång han hämtar barnen. Så att det känns som om han åtminstone vet vad som pågår i barnens liv, även om det är jag som står för största delen av det praktiska i vardagen.

Publicerad 04.11.2012 kl. 22:00

God morgon!

Nu ska jag bege mig mot årets bokmässa tillsammans med äldsta dottern och en väninna med dotter. Era kommentarer på mina senaste inlägg har gett mig många nya tankar och ska försöka återkomma när jag fått dem organiserade. Nu är det mest ett virrvarr och jag skriver ner en tanke här och en annan där på lappar. Som jag när jag har tid att skriva, inte längre hittar...

Hur som helst, det är dialogen med er som gör det värt att blogga. Jag blir gång på gång påmind om hur mångfacetterad och samtidigt härlig världen och alla mänskor här är. Man måste bara lära sig, och kanske framförallt orka se det.

Publicerad 27.10.2012 kl. 10:10

Vidare på temat trötthet

Ren i söndags när jag besökte min bästa vän sen barnsben, började en liten tanke gro i mig. Den om att man faktiskt kan vara supderduper trött ÄVEN om man är två vuxna i ett hushåll. Min kära vän var helt slut, fastän hon "bara" har två barn och en man som verkligen ställer upp. Men jag kom på mig själv att tänka att jag kände mig piggare än hon såg ut. Och då vet ni hur "pigg" jag varit på sistone...

Sen fick jag ägna den här eftermiddagen och kvällen åt att sitta på världens intressantaste fortbildning. Det har faktiskt aldrig förr hänt att jag inte velat att fortbildningen eller kursen ska ta slut. Och bara av farten satt vi nästan en halv timmer över och bubblade över av tankar och funderingar, mina kolleger och jag. Och vår fenomenala kursledare. Orkar ej nu gå in på vad kursen behandlade, men ett av områdena vi var inne på var utbrändhet. Och jag blev påmind om att man minsann kan brinna ut fastän man är 30 och barnlös. Ett faktum som liksom flaxat iväg ur mitt medvetande under de två senaste åren då jag ensam tagit hand om tre ban och tyckt att det knappast finns nåt tyngre här i världen. Och att vad gnäller föräldrar som delar på bördan egentligen på. För dom är ju trots allt två som delar på allt.

Men det som var en hälsosam väckarklocka för mig ikväll, när en av mina kära kollegor brast ut i gråt för att hon känner att hon är stå trött, är att det där med trötthet och ork och krafter är nåt som är så väldigt individuellt. Och att ingen egentligen har råd att kritisera nån annans trötthet. Inte för att jag upplever att jag själv skulle ha kritiserat, men kanske tänkt att jag själv nog ändå är tröttare, kanske rentav tröttast, med mina tre barn och min obarmhärtiga vardag.  

Och nu vill jag ingalunda förminska just ensamföräldrarnas trötthet som ju oftast är ett faktum. Men jag personligen vill åtminstone påminna mig själv om att vi på intet vis har patent på det här med att vara trötta eller rentav utbrända. Att det är något individuellt, att förståelse för medmänskors (livs)situationer överlag är nåt jag känner att jag vill jobba med.

Sen känns det ju som om jag själv tagit ett steg vidare i mitt eget bearbetande av allt det jag gått igenom. Att det igen finns plats för andra i mitt hjärta och mina tankar. På ett annat sätt än det fanns när jag själv var som sorgsnast och trasigast.         

Publicerad 25.10.2012 kl. 22:09

Tröttaste mamman

Första veckan efter att barnen varit hos sin pappa går oftast ganska bra. Andra veckan smyger sig värsta tröttheten på. Tredje veckan handlar mest om att överleva till veckoslutet då jag äntligen får vila lite. Fast jag ännu är dålig på det där vilandet.

Vi är inne på andra veckan nu och jag kommer på mig själv med att tänka och vänta på heliga fredagen då barnen åker iväg med sin pappa.

Om jag skulle få en önskan uppfylld i julklapp skulle det vara att barnen skulle få vara varannan helg med sin pappa. Det skulle vi alla må bra av.

Men det är knepigt när helt praktiska omständigheter som olika boningsorter och abetstider och -resor till exempel påverkar. Och samtidigt är jag ju så lycklig över att vi nu trots alla motgångar i det förgångna, nu har ett system. Det är det jag behöver fokusera på.

Fast (över)trötthet är inte lätt att tampas med. Alls.

(Och nu är jag medveten om att det varit mycket gnäll om trötthet här på sistone. Kanske är det mörkret, kanske allt ansvar som ryms in i veckorna och vardagen. Kanske spelar det inte så stor roll vad tröttheten beror på. För trött är jag och det påverkar vår vardag. Sen skulle ett tips vara värt att pröva förstås. Nämligen det om att gå lägga sig i tid. Ens nångång.)

 

Publicerad 24.10.2012 kl. 21:48

Burken

Jag har lovat barnen att sluta säga fula ord. Motiverat det med att en mamma inte, eller nån annan heller för den delen, helt enkelt får säga fula saker. Hur arg man än blir. Varje gång jag säger ett fult ord måste jag sätta en euro i en burk. Vid jul får de dela på slantarna.

Vi har haft burken i en dryg månad och hittills har jag behövt betala fyra euro. Barnen är tudelat inställda, de vill ju gärna att burken ska bli så full som möjligt. Men jag måste sluta svära. För det är definitivt inte ok att en förälder svär. Tycker jag.

Men jag bävar ren för när frosten kommer. Bildörrarna fryser fast. Och fönstren isar igen och det tar tjugotvå minuter att få dem renskrapade när jag har exakt två minuter på mig. Det är DÅ det blir verkligt utmanande för mig att försöka hålla burken så tom som möjligt...

Publicerad 22.10.2012 kl. 23:04

Det där tålamodet...

Den evinnerliga tröttheten gick tyvärr inte om fastän jag fick rå om mig själv och enbart mig själv under lördagen och söndagen. Och jag är fortsättningsvis trött och har följaktligen onödigt kort tålamod.

Jag kan bita mig i tungan, bromsa upp ett anfall en gång av tio tror jag. Kanske två, om det är en god vecka. Men däremellan gör sig alla gånger då tålamodet tog slut mitt i, påminda. Då det helt enkelt brast, slutade existera. Och nya gånger fogas kontinuerligt till raden av tillfällen då jag snarare kunde liknas vid sprängstoff, än vid en mor.

Alla gånger då jag höjt rösten onödigt mycket. Och inte bara det, alla gånger jag inte bara höjt rösten utan också sagt saker en mamma inte borde få säga. Tänkt saker som j-vla unge, jag flyttar, säger upp mig, rymmer - ja gör vad som helst bara jag slipper den här trots-soppan eller den här läxkonflikten och den här eviga samma vardagströtthets-raddiramsan som jag lyckas fastna i på nytt och på nytt och på nytt i vad som verkar vara evigheters evighet.

Sen blir det kväll. Lugnet lägger sig. Och jag går och ångrar mig och lovar mig själv bot och bättring. Fast jag vet att det inget tjänar till. På familjerådgivningen får jag rådet att ha förståelse för mig själv. Inte mitt mitt beteende då, men det att jag blir trött. Att det är svårt att hålla tålamodet i styr när man är för trött.

Svårt. När jag så gärna skulle räcka lite längre än jag gör.

 

Publicerad 17.10.2012 kl. 21:34

Trötter

Man vet att man är övertrött när man plötsligt, utan förvarning, ryter till åt barnen att äta utan att det klirrar av besicken mot tallriken...

Ajjjjj. Både osakligt och orättvist. Men är man trött så är man. Och då vinglar man på en smal lina, spänd som om man höll andan hela tiden. Livrädd att ramla av. Så man gastar vid minsta lilla pust.

Det var meningen att barnen skulle åka iväg till pappa idag, men han är på arbetsresa och hämtar dem först imorgon. Ingen panik överhuvudtaget, men jag är bara så inihelvete trött och hade sett fram emot en framförallt tyst fredagskväll i ensamhet. Tystnad, ensam, ensam, ensam är rena paradisord i mina öron just nu.

Istället får jag bita ihop och tänka att några timmar inte gör så mycket till eller ifrån. Fastän det är svårt när de ensamma timmar man har att se fram emot sist och slutliten är ganska få.

 

Publicerad 12.10.2012 kl. 19:23

Det hopar sig

Jag märker att jag konsekvent och utan undantag skjuter upp saker till det veckoslut barnen ska vara med sin pappa. Jag har både det ena och det andra och det tjugosjunde som borde ordnas. Och det är inga skojiga grejer tyvärr, mera sånt som att datorn borde föras på uppdatering, skruvar borde införskaffas, balkongen tömmas på halvdöda sommarblomster, gardintyg borde hittas (ok, det är inte akut, men ändå) etc.etc.etc. i all oändlighet.

Ja, så kommer jag på mig att tänka att det där fixar jag sen när jag är ensam. Så har jag en kilometerlång lista som väntar varje gång barnen åkt iväg. Och den där oceanen av tid som två ensamma dygn verkar innebära, krymper ihop till en liten pöl, knappt det ens. Jag blir ju trött av att ens tänka igenom allt som borde skötas.

Så jag får ta och strunta i listan inkommande helg när barnen åkt. Jag får verkligen ta mig själv i kragen för att kunna strunta i listan och göra bara och enbart sånt som jag vill. Och jag vet redan nu att det kommer att bli en utmaning. Är så dålig på att bara stanna upp och låta tiden flyta fritt. Det blir så lätt att jag fyller hålen med prestationer av alla de slag.

Inte det minsta hälsosamt att hålla på så.

Publicerad 10.10.2012 kl. 21:17

Den som väntar på något gott...

... måste alltid vänta alltför länge. Så kunde ordspråket gott låta för ensamföräldrarna tycker jag. Varje dag går jag omkring och tänker på vad jag ska göra sen när... Varje kväll tvingas jag erkänna för mig själv att jag aldrig hann så långt att den där studen skulle ha kommit. Idag heller.

Nu är det inga storverk jag syftar på här, utan mest saker som att jag gärna skulle sitta ner en stund med en kaffekopp och bläddra i nyaste inredningstidningen som damp ner i postlådan för några dagar sen. Jag har å andra sidan också förra numret oläst, men augusti känns lite för augusti när vi börjar närma oss november. Så vad jag egentligen borde göra är väl fråga mig varför jag överhuvudtaget prenumerar på nåt som jag aldrig hinner läsa? Vilket också är fallet med nästan alla de härliga böcker jag klickat hem från diverse nätbokhandlar i tron om att jag hinner med även dem i nån veva. Istället pryder de min bokhylla, meter efter meter. Liksom garnnystanen trängs i en korg med mönster, på gud längre vet vad. Men från en tid då jag trodde jag skulle hinna. Jag ska läsa och sticka och baka bullar och rädda världen sen när... 

Ändå fortsätter jag att tänka sen när-tankar. Ser mig själv sitta med en bok eller med en tidning vid ett levande ljus, helt i lugn och ro. För det kan ju inte vara omöjligt? En viss optimism måste jag väl få unna mig trots otaliga nederlag på sen när-fronten?

Idag har tiden igen rusat utan att jag hunnit med dess mera än det vanliga och nödvändiga. Jo, lite äppelgelé kokade jag faktiskt och det var väl det som rörde till det tidtabellsmässigt här hemma. Och när jag väl hade tid att sitta ner med min efterlängtade eftermiddagskaffekopp var det för det för det första inte ens längre eftermiddag. För det andra hade jag sällskap av två två-åriga kusiner som åt yoghurt samtidigt som jag drack mitt pulverkaffe (fanns ej tid att koka riktigt) och bläddrade i en galen gul katalog. Det fick jag göra i tre minuter innan en av yoghurtburkarna landade på golvet. Innan den var tom då. Och det blev att lämna såväl kaffe som galna gula kataloger (vilken lektyr sen) åt sitt öde.

Sen kom det inga fler tillfällen att reda upp mönster och garnnystan eller att bläddra i blanka tidningar. Men imorgon kanske... 

 

Publicerad 07.10.2012 kl. 23:41

Snubbelsteg

Så kom jag på mig själv idag, då jag tömde diskmaskinen, att trassla in mig i funderingar om hur mitt liv egentligen blev såhär... Det var nog det jag minst av allt ville snubbla över en vacker och solig söndagsmorgon som denna.

Ändå var det precis det jag snubblade över.

Publicerad 07.10.2012 kl. 12:07

Dessa suckar

På jobbet är det flera som högljutt suckar över alla dessa nyfamiljer. Och ungar som varken vet hit eller dit eller vem som är deras morsa, typ.

Nu tog jag ju i lite, men varje gång blir jag lika stött av dessa suckar även om jag vet att de icke är ämnade att såra mig. Det behöver ju inte vara så att barnen nödvändigtvis far illa av att växa upp i en nyfamilj brukar jag försöka tänka. Och dessa små mänskor som blir lite virrvarriga av att ibland bo hos pappa och ibland hos mamma kan vi väl ha aningen överseende med tänker jag. Oftast handlar det dessutom om lika glada ungar som vilken kärnfamiljsunge som helst. Lika väl som ett olyckligt barn kan komma från en hel familj nån gång.

Det är liksom, åtminstone enligt min åsikt, onödigt att tänka att nån är vimsig eller glömsk bara p.g.a. att den lever nyfamiljsliv. Det känns mest orättvist tycker jag. Dessutom är jag ganska säker på att en stor del av dem som börjar bygga en ny familj av många gamla och på sitt sätt udda grundstenar, nog är medveten om utmaningen i projektet. Man har ju liksom missat förr och är knappast angelägen om att göra om det.  

Publicerad 05.10.2012 kl. 21:31

Det gick en vecka

Mycket nu. Många tider och datum att passa. Fester att fira. Möten och protokoll och listor och lappar. Vanliga saker, lite väl många på en gång nu bara.

I helgen firade vi storasysters nionde födelsedag. Kalasade för hela slanten och hur roligt det än är varje gång, är jag nu lättad över att följande födelsedagsfest infaller först i mars...

Fast såhär ska ju vardagen vara, såhär kommer den att vara ett antal år framöver. Och det är bara att acceptera, göra det bästa av situationen. Inte fokusera på det att jag gärna skulle dela vardagsansvaret med en annan vuxen.

Publicerad 01.10.2012 kl. 18:42

Jag är en 36-årig ensammamma med tre barn. Här blir det mest vardagsbetraktelser ur mitt och ibland  även ur barnens perspektiv.

Vill du nå mig mera privat? ensamma[at]luukku.com

Vardagshjältarna
Softy
Hannah Norrena
Nickby rapporterar
Nadja mitt i livet
Basse
moln på himlen
Malin och Freja
Sofia i synnerhet
Anne Hietanen
Kalastajan vaimo
Lilla Hanna i stora världen
Alfamamman
Laura
hemMAMAmi
Inredningsdrömmar och rackarungar
Muminmamman
Single forever?
AnnaK
The tit
Snigeln Haralds Liv och Leverne
Linn
Peppe

Senaste kommentarer

04.11, 16:01Om det här med en ny partner av Annika
10.10, 22:58Om det här med en ny partner av oldcar
27.04, 21:46Dags att sätta punkt. av Henna