Nervvraket

Har rätt länge dragits med extremt spända nerver och noll tålamod när det kommer till barnen och det verkar tyvärr inte ge med sig, snarare tvärtom. Usch så lessen och arg jag blir på mig själv för att jag är så lättretad. Trötthet är den enda orsaken jag lyckas ringa in. Och trötta är vi väl alla den här tiden på året, när ljuset inte riktigt ännu återvänt. Sen håller jag på att spricka för att jag nästan aldrig får tänka en tanke ifred, aldrig avsluta nåt jag har på hälft utan att det brakar i nån del av bostaden. Oftast dessutom för att barnen kommer på kant med varann.

Suck. Inte värst uppiggande när kvällen och tystnaden (äntligen) kommer att mest dras med dåligt samvete över alla arga ord och smällda skåpdörrar.

Lilltjejens favoritprogram för tillfället är Mumin och varje gång slås jag av hur underbart sansad och empatisk Muminmamman är. Om jag kunde uppbåda ens en bråkdel av det lugn hon utstrålar så skulle jag vara rätt nöjd.

Nu är det liksom så att om Muminmamman är A så är Ensamma mamman Ö i kategorin hav tålamod med din avkomma... 

 

Publicerad 03.02.2014 kl. 20:37

Hinner ej med...

Här rusar dagarna förbi i racerfart. Och när kvällen kommer så har jag försökt satsa på att gå lägga mig i tid. Har dessutom lyckats rätt bra med den saken vilket i sin tur har lett till att jag inte haft tid att blogga alls.

Det tycker jag att är tråkigt eftersom jag faktiskt gillar att skriva av mig här. Så jag ska försöka råda nåt slags bot på inläggstorkan. Vi går ju trots allt mot ljusare tider, visst har ni märkt det?

Barnen var hos sin pappa senaste veckoslut. Jag som hade bestämt mig för att bara vila ut misslyckades dessvärre totalt med den saken. Bokade huxflux in både det ena och det andra och avslutade allt med att möblera om som en tok på söndagen, just innan barnen kom hem. De två äldsta barnen fick byta rum.

Du milde vilken process. Helt självförvållad dessutom... Men åtminstone har jag (med hjälp av min syster och mor, tack och lov) gått igenom deras saker. V-A-R-I-F-R-Å-N får de allt tavara? Huh. Blev ännu mer övertygad om att ett tavara-köpstopp definitivt är på sin plats. För jag känner att alla oöndigheter vi har i vårt hushåll suger upp min energi.

Sen är det långt ifrån enkelt att förverkliga en totalrensning. Men jag s-k-a lyckas. Är så övertygad om att färre (onödiga) saker gör vår tillvaro om inte enkel, så åtminstone betydligt enklare.

Publicerad 29.01.2014 kl. 21:31

Tredje veckan

Vi är snart inne på tredje veckan utan pappaveckoslut. Och det känns. Nerverna är spändare än fiolsträngar och jag blir vrålarg på barnen, titt som tätt.

Suck. Jag har så svårt att acceptera att jag blir såhär utan pauser. Och att det är barnen som får betala priset. Jag v-e-t att när det blir för långa tider utan nån egentlig egentid så blir jag oerhört lättretlig. Den enda medicinen som fungerar då är ett par dygn mer eller mindre i ensamhet. I tystnad, framförallt.

Nu gäller det att bita ihop ännu en vecka, för nästa veckoslut är det meningen att barnen ska vara med sin pappa. Hoppas verkligen inga baciller eller oväntade incidenter sätter krokben för den saken. För då finns det risk att jag går upp i limningarna.  

Det är förresten absurt hur stor roll en ynka vecka kan spela. Jag orkar så mycket bättre de gånger det "bara" gått två veckor mellan pappaveckosluten.

Publicerad 18.01.2014 kl. 13:48

Flytet som flöt iväg

Jahapp. Bara att konstatera att flytet höll i sig i ganska precis en vecka. Inte så att det är trögt på nåt annat plan just nu, men sen fredag kväll har jag varit förbaskat trött.

Jag vakar normalt minst till midnatt om det är veckoslut, men både på fredag och lördag har jag varit helt slut vid 21-snåret och faktiskt somnat rätt tidigt också. Dessvärre utan att bli piggare på kuppen.

Antar att det är jullovets sena och omvända vanor när det kommer till dygnsrytmen som är boven i dramat. Och efter en vecka (tre dagar, heh...) på jobb med tidig väckning och allt vad det innebär, är flytet från tisdagen och simhallsfärden, då jag kände mig enormt (heh igen) energisk, som bortblåst.

Sen är det ju bara att glädjas över att jullovet tydligen ändå fick mig att piggna till. En energisk vecka är absolut bättre än ingen. Får försöka hålla det i minnet de fem veckor som återstår tills det blir sportlov... Möjligen blir vardagen också lite roligare när det nu finns snö på marken. Åtminstone blir det lite färre sörjiga kläder att hålla reda på.

Så nya tag (och tidiga kvällsrutiner) inför den stundande arbetsveckan. Hoppas det nya året börjat fint för er alla!  

Publicerad 12.01.2014 kl. 15:24

De där ensamförsörjarna...

Jag sitter med i en arbetsgrupp i vår kommun. I gruppen jobbar vi för tillfället med att hitta olika lässtrategier och -tekniker som i sin tur ska hjälpa våra lärarkollegor att lära sina elever bli goda läsare. Både intressant och givande arbete.

Idag satt jag och läste i en rapport om (de alarmerande? och åtminstone uttjatade) PISA-resultaten. I rapporten snubblade jag sen över nåt som irriterade mig en aning. I PISA-undersökningarna jämförs vissa bakgrundsfaktorer med de resultat barnen får. Exempelvis verkar stort antal böcker hemma gynna barnets förutsättningar medan det att man växer upp med i en ensamförsörjarfamilj har motsatt effekt. Lite stiliserat, men ni fattar galoppen?

Vår kommun har också haft turen att få en ansenlig summa statsunderstöd för att anställa extra skolgångspersonal till fyra skolor, två svenska och två finska. Kriterierna för att få det här anslaget var att skolan befinner sig på ett område med många invandrarfamiljer, familjer med sociala svårigheter eller ensamförsörjarfamiljer. Och de här pengarna är ju guld värda, mera personal i skolorna är aldrig fel. Det är bara jag som personligen inombords hoppar till lite när jag märker att jag och mina barn hör till en av dessa (risk)grupper när det kommer till till exempel skolframgång.

Sen tänker jag att det numera är så vanligt med barn som bor med en förälder att det liksom inte per automatik behöver betyda varken det ena eller det andra, att det sist och slutligen antagligen handlar om andra faktorer än själva ensamföräldraskapet om nåt går på tok. Samtidigt är det ju lite av en balansgång eftersom man inte heller kan blunda för att ensamföräldrar onekligen behöver ett visst stöd för att orka som kanske inte de som kan dela på ansvaret med barnens andra förälder har ett lika stort behov av. Så i den bemärkelsen är det ju å andra sidan bra att det uppmärksammas att barn till ensamföräldrar möjligen kan ha det struligare.  

Knepiga grejer i vilket fall som helst.

Publicerad 09.01.2014 kl. 22:14

Vardag igen


Så var vardagen igångsparkad. Inte mig emot faktiskt, det vore väl sist och slutligen ganska trist med jullov veckorna i ända.

Barnen var hos sin pappa förra veckoslutet och jag hade redan innan de åkte bestämt mig för att satsa hårt på gör-ingenting-alls-kortet. Men när huset väl var tomt och tyst på fredagen började jag storstäda, gick lös med både moppar och dammsugare så att håret stod på ända. Och fortsatte med det tills klockan slog fyra på lördag.

Sen gjorde jag inget annat än låg på soffan. Umgicks med mänskor som betyder mycket för mig och framförallt njöt av vår städiga boning ända tills barnen kom hem vid sexsnåret på söndagen.

På trettondan försökte jag tappert röja efter barnen i den takt de spred liv och rörelse och mest av allt grejer omkring sig. Bara för att på kvällskvisten ge upp. Då såg det ut ungefär som det brukar, med andra ord rätt kaotiskt. Men det var minsann trevligt så länge det varade. Jag har helt enkelt lättare att koppla av om det är rätt ordnat omkring mig. Sen måste jag tillägga att jag faktiskt njöt av att få städa helt ifred och av vetskapen att jag i ett helt dygn kommer att få rå om tystnaden och ordningen för mig själv.

Idag känner jag mig faktiskt utvilad efter min barnfria helg. Det måste jag passa på att njuta av eftersom det inte alltid är så. Jag kände mig till och med såpass pigg efter jobbet så jag drog iväg till simhallen med tre egna barn och två andras. Inte ens efter den prestationen känner jag mig särskilt utpumpad.

Så nu ska jag bara ta vara på den där känslan av flyt. Och visst är det skönt att veta att det nog kommer dagar då allt går som på räls även om andra dagar känns som rena rama tjärsörjan som man bara mååååste sega sig igenom.

 

Publicerad 07.01.2014 kl. 21:10

Den där dyrbara egentiden

Jag fick, aningen överraskande, lite egentid. Barnen åkte till farfar imorse och återvänder imorgon på kvällen.

Och nu sitter jag här och tycker att den här dagen rann ifrån mig utan att det blev nåt av den. Missförstå mig rätt nu. Jag är oerhört tacksam över att få vara för mig själv, men ändå snuddade jag vid tanken om att jag borde ha gjort nåt vettigt av dagen. När jag nu en gång fick vara helt för mig själv.

Tokiga tankar som borde förbjudas. Förpassas till samma adress som alla tankar om otillräcklighet, om att man inget fick gjort fastän det var lördag och städdag och det borde ha funnits tid.

Men det är konstigt hur jag vissa gånger nästan lamslås av alla möjligheter som plötsligt finns när jag bara har mig själv att rå om. Och nu tänker jag inte bara på städ och tvätt, utan också på roliga saker som jag så gärna skulle vilja hinna med nån gång. Men som ändå så sällan blir av.

Sen uppstår det av bara farten, hur absurt det än låter en viss press om att verkligen utnyttja och ta till vara varenda liten stund som jag är barnfri.

Publicerad 29.12.2013 kl. 22:00

Om och om igen

Så här när man mest är hemma känns det som om det enda man gör är förbereder nån måltid och sen röjer efter den. Tömmer diskmaskinen och fyller den. Samma arma ramsa, om och om igen. Så lite tvättsortering och dammsugning ovanpå det, icke leksaksplockandet att förglömma.

Det fina i den kråksången är att man hinner lite bättre än när vardagsschemat måste följas. Sen när man är tillräckligt trött på intorkad disk och smutsiga kalsonger så kommer ohjälpligen tanken på hur trevligt det vore att få dela dessa sysslor med nån. Framförallt hur mycket det skulle underlätta vardagen.

Fast den tanken gör mig inte längre lika illa till mods som den gjorde en gång i tiden.

 

Publicerad 28.12.2013 kl. 21:59

Jullov

Så kom julen och gick igen. Veckorna innan jul var onödigt hektiska och jag hann inte ägna bloggen uppmärksamhet, överhuvudtaget. Barnen var hos sin pappa helgen innan jul men då blev jag själv sjuk och låg mest i vågrätt läge.

Och nu har vi jullov. En knapp vecka kvar och det känns bra. Visserligen har en del dagar känts lite långa när det inte riktigt är väder att vara ute några längre stunder. Men det är skönt att slippa bråda morgnar och hobbyskjutsrumba om kvällarna.

Även om jag inte bloggat nåt på över två veckor har jag stundvis formulerat inlägg i mina tankar, oftast när tillvaron kokat över av en anledning eller en annan. Men nu är allt det där som bortblåst. Kanske är det julefriden som gjort sitt. Antar att vardagen sinomtid bjuder på inspiration till nya inlägg igen...

Tills dess vill jag önska er ett fint slut på det här året. Må 2014 bjuda på många glada stunder!

 

Publicerad 27.12.2013 kl. 19:36

Decembermörker

Lovade visst i nåt svagt skede att försöka låta bli att klaga så mycket här på bloggen. Eller kanske snarare att fokusera på det som är bra istället för tvärtom. Men nu blir det nog att krypa till korset och medge att denna vecka varit av det tyngre slaget.

Alla tre barn är dunderförkylda. Själv har jag också dragit nåt på mig och imorse vaknade jag dessutom med en eländig nackspärr. Motgångarna har samlats på hög sen måndagen och att det är svart utanför morgon-middag-kväll gör inte saken så mycket bättre. December i skolvärlden är inte heller nån höjdare precis.

Jag har egentligen hela hösten sett fram emot inkommande helg. På lördagen ska jag träffa mina studiekompisar och på kvällen har jag bjudit sju väninnor på middag hos mig. Tidigare i höstas kollade jag att det passar att barnen kan vara hos sin pappa just den här helgen.

Så det blev en stor besvikelse när det visade sig att pappahelgen måste inhiberas. Och precis den här helgen kan varken min mamma eller barnens farfar ställa upp. Så det har varit en rumba utan like. Besvikelse blandat med ilska och beslutsamhet om att allt måste ordna sig på nåt sätt.

Och allt har ordnat sig. Inte på bästa sätt kanske, men ordnat sig i varje fall. Eller jag behöver varken inhibera träffen på dagen eller middagen på kvällen. Arrangemangen är dessvärre inte riktigt från den smidigaste ändan heller. Vilket är en besvikelse i sig, eftersom jag faktiskt sett fram emot en helg helt för mig själv.

Men jag försöker tappert tänka positivt. Tänka att det blir bra trots allt. Det ska bli roligt att träffa vänner, roligt att få vara bara vuxen åtminstone vissa stunder inkommande helg. Så är jag tacksam över att ha vänner som ställer upp när det krisar. Att det finns saker som gör att det stundvis glimrar till i decembermörkret, trots allt. 

Ska försöka bortse från det faktum att det fortfarande ibland kan vara lite knepigt när det gäller pappahelgerna. Inte tänka på att den saken känns lite taggig om jag ska vara riktigt ärlig.  

 

 

Publicerad 12.12.2013 kl. 18:19

En ineffektiv helg

Det blev så att slöheten som jag drabbades av i soffan på torsdagskvällen den höll i sig p-r-e-c-i-s hela långa helgen. Varje morgon tänkte jag igenom vissa saker som jag skulle åstadkomma den dagen. Dammsugning, tvättsortering, julkortsrumba. Inte så mycket mera men inte så mycket mindre heller. Tänkte jag.

När söndagskvällen kom kunde jag inget annat konstatera än att jag inte gjort något alls. Trots att vi faktiskt bara var hemma nästan hela helgen, med undantag av ett butiksbesök.

Sen kände jag lite stress över min ineffektivitet på söndagsaftonen. Vem slösar bort en hel helg, just innan jul dessutom? Fast sen blev jag lite arg. Vet inte riktigt på vem eller vad, kanske mest på det faktum att man (åtminstonen jag då) går omkring och känner nåt slags jäkla press att prestera hela tiden. Varför ska tiden kännas bortkastad bara för att det inte går att ringa in exakt vad jag åstadkommit under den?

Suck. Ibland blir jag så trött på mig själv. Enklare skulle det ju vara att bara njuta av att det var en helg utan större programnummer, inget nån av oss led av på minsta vis. Ska försöka ge mig själv ett nyårslöfte om att ibland bara låta tiden gå utan att ha nåt (ens vardagspyssel) inplanerat. Inget lätt löfte att hålla och leva upp till, men kanske desto viktigare att verkligen försöka gör det?

Kan ni "bara vara" när det finns möjlighet till det? Eller är ni lika snabba som jag att stå där med den lutherska piskan, huta åt er själva på grund av (inbillad) ineffektivitet?   

Publicerad 09.12.2013 kl. 16:48

Gör inte såhär!

Det är nog inte så att jag enbart lyckas i mina tilltag, trots att jag fått en del träning i att ta hand om det mesta ensam.

Tvärtom. Senast idag blev allting en enda salig röra efter att vi stigit innanför dörren. Efter skola och jobb och dagmamma skulle jag hjälpa min mormor med att handla innan helgen och det ledde till att vi var hemma först lite efter sju. Femtioelva matkassar, tre övertrötta barn och en aningen virrig mor.

Då gjorde jag misstaget med stort M. Jag satte mig på soffan. Sen knäppte jag på TV:n och fastnade framför nåt bak-program. Och plötsligt var inget i världen intressantare än amatörbagare i färd med att baka prinsesstårtor. Inget jag i normala fall skulle ägna särskilt mycket tid åt, men nu gick nästan en hel timme utan att jag ens övervägde kanalbyte, än mindre att resa mig upp.

Jag går inte in på i vilken form barnaskaran var när jag väl tvingade mig själv att masa mig upp och konfrontera eländet (och packa upp matkassarna). Visst var jag medveten om vad min stund på soffan skulle leda till, men jag var helt enkelt halvdöd och det fanns inget annat på kartan än att ligga raklång en liten (eller kanske snarare stor...) stund.

Ibland blir mina egna överlevnadstips svåra att leva upp till. Fast det är väl å andra sidan ingen som lyckas jämt och med precis allting. Sen har jag kommit på vilket mitt överlevnadstips nr 2 är.

Men det delar jag med mig en annan dag.

Kram, hoppas ni får en fin självständighetsdag!  

 

Publicerad 05.12.2013 kl. 22:04

Glad lillajul!

Har lite svårt att ta in att det faktiskt är första advent imorgon. Vart tog hösten vägen? Å andra sidan är det riktigt uppiggande med lite ljusslingor och adventsstakar i novembermörknet som känns evigt just nu.

Efter förra inlägget funderade jag lite mera på det här med självdisciplin. Hur detta med att orka som ensamförälder faktiskt kräver enorm självdisciplin. Eftersom alternativet att slänga sig på soffan och låta den andra ta disken eller kvällssagan en motig måndagsafton inte existerar. Länge tampades jag med känslan av orättvisa. Känslan av att ha dragit nitlotternas nitlott.

Sen kom dagen när jag bestämde mig för att försöka tänka ur ett annat perspektiv. Då var vardagskaoset det jag kände att jag led av mest. Att ständigt behöva vada runt i smulor, snudd på äckligt stora dammråttor. Osorterad tvätt, ren och skitig om vartannat.

Idag försöker jag faktiskt. Lyckas ibland bra, lika ofta dåligt. Men jag försöker, fastän det har ett pris. Det gäller att vara på sin vakt hela tiden. Det gäller att ta tag i saker direkt. Det gäller att tramsa samma saker åt barnen, upp och ner och fram och tillbaka: gå inte in med skorna på, ställ tallriken i diskmaskinen, plocka upp efter dig, städa undan pussel- och legobitar, sopa upp pappersbitar, sätt smutsiga kläder i tvättkorgen. Vaaarje dag, fleeera gånger. På nytt och på nytt.

Tungt. Uttröttande för såväl barn som mig. Extremt grälframkallande må ni tro. Men jag hoppas på den dag då det ger nåt slags utdelning, en dag då jag känner att det var värt kampen. Struntar i att anklaga mig själv för att det har varit tre kaotiska år utan ordentliga regler eller rutiner. Gör mitt bästa för att reparera skadan istället fastän jag stundvis vill ställa mig på torget och ropa åt hela världen hur trött jag är på att ensam försöka få ordning på vårt liv.

Sen kommer lugnare stunder. Tillsvidare inte särskilt ofta, men ändå. Stunder då jag kan ana ett litet ljus i tunnelns ände. Då kan jag nästan drömma om en dag då jag inte är den enda som släpar hem tunga matkassar och dammsuger. Men tillsvidare är det bara en dröm, en tyst viskning här på bloggen. Kanske värd ett eget inlägg nån gång i framtiden när jag vågat tänka tanken till slut.

 

 

Publicerad 30.11.2013 kl. 14:08

Överlevnadstips nr 1

Det var Mirjamia som i en kommentar föreslog att jag skulle dela med mig av överlevnadstips för ensamföräldrar.

Först tänkte jag att såna kan jag ju knappast ha. Jag som stundvis håller på att gå under av trötthet och frustration över att måsta dra största lasset ensam. Jag som allt som oftast fortfarande snubblar omkull i situationer där man kunde tänka sig att jag vant mig.

Men så så satt jag för mig själv igår i soffan och stickade julklappsstrumpor, klockan var väl kring nio på kvällen. Och då slog det mig att jag satt där och faktiskt var rätt tillfreds med tillvaron. Tror till och med det värsta på diskbordet var undanröjt. Sen krävs det för tillfället inte så mycket mer för att undertecknad ska känna nåt slags sinnesro. Tystnad och tomt diskbord, typ. Känner mig nästan aningen anspråkslös här, men det är väl hit man kommer efter att i tre år tampats med utmaningar av alla de slag.

Så när jag satt där och stickade funderade jag på om jag inte av det här kunde formulera överlevnadstips nr 1: Håll benhårt fast i läggdagstiderna, både barnens (och dina egna också förstås). Här måste jag ju genast tillägga att mina egna tider har jag tillsvidare nollkoll på (är en nattuggla av det värre slaget...) men barnens är jag supersträng med. Det kräver enorm självdisciplin eftersom jag väldans gärna exempelvis skulle slänga mig på soffan efter middagsmaten, vilket är mer eller mindre helt uteslutet om jag ska lyckas hålla rutinerna.

Sen är det ju inte så att jag lyckas med detta konststycke varje kväll. Men jag märker att de kvällar jag lyckas baxa in avkomman i sina rum innan klockan slår 20.00 så mår jag själv mycket bättre. Har jag dessutom lyckats få igång diskmaskinen innan dess så känns det ju som värsta lottovinsten.

Nu har jag ju förhållandevis små barn (10-åringen har lov att läsa till niotiden) och jag kan tänka mig att denna regel är knepigare att hålla fast vid om man har tonåringar. De kräver väl å andra sidan (på gott och ont) ett annat slags engagemang av sina föräldrar. Just nu upplever jag nämligen att jag är sååå trött på treårstrots och tappade vantar och mössor och bortslarvade jumppapåsar, rumptorkande och snornäsor att det här med tonårsbarn känns rentav lockande eftersom just de där momenten inte längre är aktuella. Sen är det ju en helt annan femma hurdana stressymptom tonåringar de facto framkallar hos ensammammor...

Fast det ska jag inte fundera på idag. Ska sticka lite mera på julklappsstrumporna istället.

Publicerad 26.11.2013 kl. 20:17

Barnfritt

Barnen åkte iväg med pappa sin idag. Men det höll på att bli pannkaka av det projektet på grund av ett töntigt missförstånd. Jag hann ändå en kortkort stund återuppleva alla obehagliga stunder av kommunikationsproblem och konflikter och dramatik som förekommit mellan barnens pappa och mig. Jag hann tänka att det var i det vi skulle landa än en gång.

Men det löste sig. Tack och lov. Ändå inser jag att vårt samarbete hänger på en skör tråd. Trots det hoppas jag innerligt att den tråden aldrig brister igen.

Ha ett trevligt veckoslut. Själv ska jag bara, endast och enbart ladda batterierna så gott jag kan.

Publicerad 22.11.2013 kl. 23:16

Jag är en 36-årig ensammamma med tre barn. Här blir det mest vardagsbetraktelser ur mitt och ibland  även ur barnens perspektiv.

Vill du nå mig mera privat? ensamma[at]luukku.com

Vardagshjältarna
Softy
Hannah Norrena
Nickby rapporterar
Nadja mitt i livet
Basse
moln på himlen
Malin och Freja
Sofia i synnerhet
Anne Hietanen
Kalastajan vaimo
Lilla Hanna i stora världen
Alfamamman
Laura
hemMAMAmi
Inredningsdrömmar och rackarungar
Muminmamman
Single forever?
AnnaK
The tit
Snigeln Haralds Liv och Leverne
Linn
Peppe

Senaste kommentarer

04.11, 16:01Om det här med en ny partner av Annika
10.10, 22:58Om det här med en ny partner av oldcar
27.04, 21:46Dags att sätta punkt. av Henna