Hjälplöst

Nåja. Nu blir detta inget jättemuntert inlägg även om jag siktade på att inte fokusera på problemen.

Men. Den här veckan har jag känt mig hjälplös. Natten mellan tisdag och onsdag vaknade jag plötsligt kallsvettig och kom ihåg att jag glömt bort äldsta dotterns tandläkartid föregående fredag. Och fy vilken skam jag kände. Jag VET att det inte är jordens undergång att glömma bort en tandläkartid, men i våras lyckades jag med samma sak när gossebarnet skulle ha haft tandläkare... Men vad gör man när man just och just har koll på vardagen (stundvis inte ens det)? Varifrån ska jag ta kapacitet att utöver det hålla reda på allvärldens tandläkartider och rådgivningstider som inte kommer regelbundet och av den anledningen lätt halkar ur minnet på mig? Och jo, har både jobbkalender och väggkalender här hemma. Det värsta är att jag kan läsa nåt på morgonen men innan lunch kan den informationen ha flaxat sin kos.

Förr kom jag ihåg allt. Förr hade jag stenkoll. Men det var då. Nu är det helt enkelt bara så att hela jag svämmar över av allt som ska kommas ihåg och allt som ska göras och då är det bara att inse att det senaste missödet knappast var det sista. Känns inte vidare roligt, helst har man ju koll liksom.

Sen har min son inom en vecka lyckats få två anmärkningar från skolan. Han har betett sig aningen olämpligt och även detta stressar mig. Nu var det inga våldsamheter han ställde till med, men så mycket att jag även började oroa mig över hur det kommer att se ut framöver med tanke på dessa eländes anmärkningar. Inte vidare roligt här heller att vara den med huvudansvaret för uppfostran. Ni vet, min fantasi skenade iväg sisådär tio år framåt och då handlade det inte längre om några små spratt i skolkorridorerna...

Det känns som om jag på vissa plan kommer till korta som uppfostrare eftersom jag måste möta de flesta utmaningarna ensam. Det blir ju genast värre när jag gör nåt fel eller tokigt som mamma eftersom ingen annan finns där och styr uppfostringsskutan åt ett fiffigare håll.

Hujedamej. Har på känn att det här inte var mitt sista inlägg med temat uppfostran...

Publicerad 21.11.2013 kl. 21:33

Vad ska jag skriva om?

Allt oftare tänker jag på att jag helt enkelt måste börja fokusera mera på det som går bra istället för att halka runt i den där eländes trötthetsvalsen.

Ibland känns det som om inget hade hänt mellan öronen på mig fastän det är tre år sen jag blev ensammamma. Fortfarande kan sticka till i mig när jag gör vissa saker eller stöter på "hela" familjer. Antagligen får jag helt enkelt vänja mig vid att det kommer att vara en livslång sorg jag råkade ut för. Inte i den bemärkelsen att jag varje dag går och gråter över att min, eller snarare mina barns familj sprack, utan mera det att sticker till ibland och att det mer eller mindre kommer att göra det i framtiden också. Utan att det behöver betyda att jag ska fastna i det varje gång. Det blev annorlunda än jag tänkt mig, men det blev inte bara pannkaka trots det. För vi har det ju oftast riktigt bra trots allt. Vi är trötta och vi grälar (nästan varje dag, heh...) men antagligen skulle vi ha gjort det även om jag och barnens pappa skulle ha hållit ihop. Det är liksom inget som enbart beror på ensamföräldraskapet.

Jo. Det är tungt att vara ensam. Jo det känns pissigt ibland. Men det är ingen idé att oja och voja sig över det i all oändlighet. Nu måste jag bara hitta mitt nya fokus också här på bloggen. Jag tror inte det är omöjligt, måste bara försöka tänka i lite andra banor än jag gjort hittills.

Sen får ni gärna rycka mig i armen och ge förslag på vad ni vill att jag skriver om. Jag tar hjärtans gärna emot idéer av alla de slag.

Så vill jag önska er allihopa en härlig novembervecka! *hoppashoppas det börjar snöa snart...* 

Publicerad 17.11.2013 kl. 21:43

Det udda inlägget

Idag gör jag ett undantag. Jag brukar varken dela tävlingar eller fylla i listor här på bloggen. Nu tänker jag göra både och. Kanske för att jag på sistone tänkt att jag ska sluta gnälla så mycket här på bloggen. Eller är det kanske för att jag så innerligt gärna vill vinna nya löpartights... (Nu tror jag i och för sig varken att jag vinner eller att jag kommer att sluta gnälla, men jag har åtminstone tänkt tanken.)

Listan stal jag av Sofia i synnerhet. Tänkte att jag väl kan fylla i en lista som omväxling.

Beskriv din höst med tre ord.

Jobb. Trötthet. Vardag.

Vad är det bästa / sämsta med hösten?

Det bästa med hösten är när den kommer krypande och ännu är klarblå och gul som de fallande löven. Det sämsta är när orken rinner iväg med regnet ut i mörkret och det känns omöjligt att hitta den igen.

Hur höstmyser du?

Försöker dricka hälsosamt te. Tänder ljus. Beställer biljetter till Melissa Horn i januari och tänker att sen är vi ju redan "voiton puolella"...

Dina tre bästa hösttips - alla kategorier.

Bra böcker, mångamånga. Trattkantareller. Danska TV-serier.

Hur ser din höstoutfit ut?

Hmm. Tycker om att klä mig i klänningar och rätt tjocka strumpbyxor. Sen stickade min mommo nya benvärmare åt mig. Och min favorithöstjacka sen flera år fick nytt liv då jag färgade den. Det är en mörkgrå halvlång, vadderad bomullsjacka.

Har skol/jobbstarten fört med sig några nya insikter?

Jo. Att jag måste orka fastän jag inte orkar. Och att det inte nödvändigtvis bara är en dålig sak.

Vad har du på TO DO-listan för tillfället?

Hahaa. Den är så lång så det inte går att beskriva. Mestadels ganska trista grejer dessutom.

Några tips på hur man botar höstdeppighet?

Att träffa goda vänner tycker jag har en uppiggande effekt. Men jag upplever inte att jag skulle vara deppad i ordets rätta bemärkelse, snarare stundvis riktigt, riktigt trött pga. att jag inte räcker till hur jag än vänder mig.

Bästa musiken för regniga dagar?

Hmm igen. Jag lyssnar ganska mycket på radio och tycker om det eftersom musikstilarna varierar. Väljer jag själv lyssnar jag helst på nordiska musiker.

Var hänger du helst på helgen?

Hemmahemmahemma. Eller hos nån god vän.

Har du nån resa inplanerad för den närmaste framtiden?

Näpp. Men nästa sommar åker jag med barnen till min kusin i Tyskland.

Hur förbereder du dig för vintern?

Önskar varje dag att det ska börja snöa. Vill skida. Annars förbereder jag mig inte så mycket. Jo, stickar yllesockor. Och har inhandlat nån julklapp redan för att undvika panikstress just innan jul (vilket jag trots detta högst antagligen inte kommer att göra...)

 

Nu fick jag en känsla av att jag på basen av mina svar verkar rätt tråkig. Utan att detta skulle framkalla dess större stress hos mig. Det är väl såhär det är att vara 35+. Jag är faktiskt just nu mest lessen över att jag jämt och ständigt ska vara så fruktansvärt trött.

 

 

Publicerad 10.11.2013 kl. 17:20

Misslyckat projekt

Orkar inte rota i arkivet efter inlägget där jag beslöt mig för att införa strängare rutiner och regler för att undvika att yngsta förmågan i den här familjen blir totalt bortskämd på vissa fronter.

Jag kan bara såhär ett halvår senare konstatera att projektet misslyckades fatalt.

Om jag kunde klona mig och uppfostra henne även i de stunder då jag är upptagen med nån annat, skulle vi eventuellt ha vissa möjligheter att ro i land projektet. Men som det är nu känner jag mig färdig att ge upp.

Igår ringde en väninna jag inte pratat med på länge. Och jag ville verkligen prata med henne. Följaktligen gjorde jag det i ungefär en halv timme. Under den tiden hann båda mina äldre barn störa mig med det ena och det andra. Lilltjejen hon störde mig mera indirekt. För hon passade på att öppna ett paket smörgåskex och äta upp hälften av innehållet, smula sönder resten. I vardagsrummet. Sen hade hon kommit över ett paket av storasysters mellanmålstripar (hjälp, vad heter på det på riktigt...?) och påbörjat fyra av dem. Samtliga låg givetvis och drällde på vardagsrumsgolvet. Sist men inte minst hade hon försett sig med mandariner och skalat och råddat med dem i soffan.

Sånt här händer om inte dagligen så nästan. När jag är upptagen passar damen på. Jag försöker varje gång halvhjärtat tvinga henne att städa upp efter sig när jag har möjlighet. Lika ofta är jag den som röjer.

Jag vet att det inte är konstruktivt att hålla på såhär. Jag vet att jag orkat och förmått vara betydligt konsekventare och strängare med de äldre barnen. Det som känns värst just nu är att hur jag än försöker hitta en lösning till dilemmat så gör jag det inte.

Sen är jag väl aningen för trött för att helt enkelt orka vara konsekvent hela tiden. För trött för att orka ta strid med en trotsig tre och ett halv-tåring stup i kvarten. Inte piggar den insikten upp mig särskilt mycket den heller.

För jag vet ju att det enda som råder bot på damens framfart är strikta ramar och regler.

... och jo, jag har försökt gömma såväl tripar som kex och mandariner och allt som damen kan tänkas göra anspråk på. Både använt mig av klurigt belägna gömställen och av de översta hyllorna i övre köksskåpen. Men det har bara lett till livsfarliga konstruktioner med stolar och pallar radade ovanpå varandra. Plus att hon kvickt som synden listar ut de mest kluriga (?) gömmor. Suckelisuck.

Publicerad 03.11.2013 kl. 11:06

Senaste nytt

Jag börjar vara trött på att jämt och ständigt vara beredd att organisera och omorganisera och tänka igenom och planera vårt liv och vår vardag in i minsta detalj.

Hur jag än svänger mig så räcker jag inte riktigt till. Fortfarande får jag mycket hjälp av min mamma och av barnens faffa med fru, men ändå känns det bökigt alltför ofta.

Jag skulle så hjärtans gärna bara kunna bli glad över en möjlighet (vare sig det gäller jobb eller fritid) men som det är nu så hinner jag inte bli glad förrän tanken men vem ska vara med barnen då? ploppar upp och dämpar eventuell iver inför något.

Visst kommer jag iväg. Visst ställer folk upp oftast när jag behöver, men det kommer ju liksom inte av sig själv. Nånsin. ALLTID måste jag ha tänkt igenom både plan A, B och helst C också innan jag helhjärtat kan vara borta hemifrån. Och frågan är dessutom om jag på flera år helhjärtat bara tänkt på mig själv. Är ytterst tveksam till den saken.

Jag vet att livet och vardagen innebär planering för oss alla, också för kärnfamiljerna. Men i dem finns det två personer som liksom är självklara alternativ om ena av dem inte kan ta rumban nån dag.

Dagens slutkläm: Minstingen började idag spy. Urk. Ber till högre makter att det bara blir hon som drabbas. Känns lagom mysigt att ovanpå lössh-lvetet börja om med nerspydda madrasser och dynor... Sen tänker jag ärligt talat lite på att jag borde återupprätta veckans (eller var det månadens?) positiva inlägg. Känns inte särskilt konstruktivt att enbart snöa in på hur ofta jag känner mig orättvist behandlad av livet eftersom jag blev ensammamma... Har ju varit rätt trötta inlägg i höst, men visst finns det stunder när allt känns rätt bra också. Lovar dela med mig av nån sån också.

Tack och go natt.

  

Publicerad 31.10.2013 kl. 22:10

Den där ilskan

Igen går veckorna utan att jag hinner ägna bloggen uppmärksamhet. Vilket fortsättningsvis irriterar mig en aning eftersom jag dagligen tänker på saker som jag skulle vilja skriva av mig om. Men så är klockan oftast midnatt innan det finns tid eller en chans att tröska igång datorn och i det skedet vinner min gå-lägga-mig-instinkt. Tack och lov, får jag väl tillägga, speciellt med tanke på hur trött jag varit de senaste månaderna.

Idag är jag barnfri. Barnen hos pappa och det mesta är frid och fröjd. Enda nackdelen med att vara ensam och ha tid att tänka och känna är att då smyger också en del ovälkomna känslor ifatt en. Som den att jag gastar och härjar och svär och divlar alldeles för mycket inför mina barn.

Jag vill ju så gärna slippa det där. Jag vill inte vara arg och trött och irriterad. Minns med vemod en tid då jag nästan aldrig var arg. Då jag kunde ta saker med ro och förhålla mig till motgångar utan att nästan krascha totalt som jag gör idag.

Värst är att argsintheten oftast riktas just mot barnen. Jag skärper mig på jobbet och när jag rör mig bland folk, men hemma brakar det sedan loss. Jag kan bli flyförbannad för nästan ingenting alls.

Nu är det ju inte ingenting alls jag blir arg på, men det är ju så mina barnstackare måste tolka det. Visst är de medskyldiga ibland när de inte lyder eller ställer till med ofog, men lika ofta blir jag arg utan att de egentligen gjort nåt fel. Jag går ju fortfarande till familjerådgivningen och pratar av mig och där har vi kommit fram till att min frustration till stor del beror på att jag känner mig otillräcklig och till och med maktlös i situationer då jag helst inte skulle vilja vara ensamförälder.

Det är ju inte sällan det händer, tyvärr. Helst skulle jag ju dela uppfostringsansvaret och vardagsbestyren med barnens pappa på heltid. Men nu blev det inte så och trots att det gått tre år sen vi separerade så kan jag fortfarande fastna i det där.

Jag ser ingen annan lösning än att fortsätta kämpa med att försöka vila då jag har möjlighet eftersom tröttheten gör allt hundra gånger värre. Så ska jag tänka att det är bättre idag än det var för tre år sedan. Sist men inte minst måste jag försöka sluta svära. Jag har dessvärre ingen aning om hur jag ska lyckas med det, känns snarast som Mission Impossible.

Men skam den som ger sig.   

Publicerad 26.10.2013 kl. 20:38

Den där tröttheten

Det känns som om jag kunde skriva en roman om detta eländiga ämne. Tröttheten som de senaste åren blivit min en av trognaste följeslagare, tyvärr.

Det värsta med tröttheten är att den samlas i mig och släpper numera egentligen aldrig taget. Även om jag får vila ibland när barnen är hos sin pappa, så märker jag direkt då vardagen rullar igång att den förlamande tröttheten knackar, nej förresten bultar, på dörren.

Trist. Nu har vi dessutom dragits med den där eländes löss-skandalen i snart två veckor. Japp, ni läste rätt. Jag pustade ut för tidigt och imorse hittade jag nya ägg i bägge döttrarnas hår. Så allt (inte alla, heh...) är ute på balkongen igen. Nu sätter jag mitt hopp och min förtröstan till de utlovade minusgraderna. Hoppas lusjävlarna stryker med kölden så det bara ryker om det.

För två veckors intensivt tvättande och fram-och-tillbaka-bärande av madrasser och dynor har minsann ökat saldot på trötthetskontot...

Publicerad 16.10.2013 kl. 20:52

Blod, svett, tårar. Och löss.

Denna gång har min frånvaro här på bloggen en ytterst otrevlig förklaring. Bägge döttrarna drabbades nämligen för en vecka sedan av löss. LÖSS!!!

Det har varit ett flertal fall i skolan den senaste tiden, men trots det tänkte jag inte ens tanken att fanskapen skulle få för sig att invadera även vårt hushåll.

I en veckas tid har jag luskammat, luskammat, luskammat. Och tvättat, tvättat, tvättat. Schamponerat. Vädrat, vädrat, vädrat alla madrasser och dynor och mjukisdjur jag kunde hitta. Schamponerat mera. Packat ner en stor del av filtarna, dynorna, täckena i säckar som snabbt fyllde hela balkongen.

Gossebarnet fick fort en mycket snaggad frisyr och även flickornas hår råkade ut för en sönderstressad morsas friseringssessioner (går ej in på hur slutresultatet blev...). Hela fadderullan har bokstavligen handlat om blod, svett och tårar. Och dessa jääädrans löss och lusägg som jag i timtal har jobbat med att plocka ur äldsta dotterns hår. En ganska realistisk gissning skulle vara att jag plockat bort kring 600 stycken.

Nu när vi har precis en vecka i lusmätaren, börjar jag försiktigt våga andas ut en aning. Nu har vi nämligen två lusfria morgnar bakom oss. Men nu, när jag äntligen vågar känna efter är jag trött som jag aldrig varit förr, tror jag. Jag har nämligen inte gjort annat än det jag beskrev ovan. Jobbat lite halvhjärtat några dagar, bara för att återvända till lushelvetet på eftermiddagen. Fick till och med vara hemma en dag från jobbet eftersom jag helt enkelt inte kunde lämna lusplockandet på hälft. Och inte vågade jag skicka de två andra till skola eller dagvård heller. Ännu bankar mitt hjärta lite extra när vi får besök eller besöker nån. TÄNK OM VI SMITTAR DEM MED LÖSS- paniken är inte särdeles trevlig att dras med kan jag berätta.

Nåja. Vi överlevde och jag hoppas innerligt att vi nu får fira ett lusfritt höstlov. Vi har nämligen en hel vecka lov och den pausen kommer verkligen i rättan tid känns det som.

Publicerad 13.10.2013 kl. 22:14

Ingen god natt-saga idag. Heller.

Är urtrött på att inte räcka till.

På att bara för att nämna ETT exempel kväll efter kväll märka att jag helt enkelt inte ens orkar läsa nån saga för de äldre barnen. Minstingen vägrar lägga sig utan saga och det leder enbart till att större barnen får jämka. Och jag önskar att kvällssagan vore det enda de behöver avstå ifrån pga. att lillasyster stjäl merparten av min energi.

Jag kommer inte ifrån känslan av orättvisa. Tycker inte alls om att vår livssituation på flera plan har en negativ inverkan på mina barn.

Jag har ju medvetet jobbat hårt med att försöka acceptera att det är såhär vårt liv och vår vardag ser ut. Jag har aktivt försökt tänka att jag gör så gott jag kan och tänjer på mig så gott det går. Försökt tänka positivt och framåt, koncentrera mig på det som trots allt fungerar även om det finns knepiga utmaningar. 

Men den här hösten har det av nån anledning varit sjuhelvetes svårt att greppa nåt upplyftande överhuvudtaget känns det som. Jo, det skulle vara familjefaddern isåfall. Men det handlar sist och slutligen om så korta stunder (inte mindre värdefulla för det förstås!) i en för tillfället trög och gråsuddig vardagsgeggamoija som vägrar sluta fläcka ner vår tillvaro. 

(Men försöker äääändå tänka positivt: barnen ska till sin pappa i helgen. Möjligen kan jag se ljusare på tillvaron åtminstone en dag eller två efter det.)

 

 

Publicerad 02.10.2013 kl. 20:58

Hobby-stress

Har miljoner (nå nästan åtminstone) saker på mitt hjärta. Det skulle bubbla inlägg ur mig stup i kvarten om jag bara hade tid och kraft. Men det har jag ej så ni får nöja er med det jag lyckas rispa ner de gånger jag inte är dödstrött. Idag hade vi familjefaddern här och därför har kvällen känts lugnare. Även om jag gick på för fullt så länge hon var här. Men jag fick göra det ifred och enbart det i sig är lugnande för nerverna.

Sen när faddern gått hem och barnen var nattade kom ett meddelande som gjorde mig både lessen och trött(are). Vi har nämligen hela hösten väntat på att träningstiderna för friidrotten skulle klarna och idag fick jag besked. Och beskedet innebär att det kommer att vara allt annat än enkelt att förverkliga dotterns träning detta år. SUCK! Ifjol var tiderna mänskliga och dessutom fanns träningslokalen på gångavstånd från oss. Nu är tiderna omänskliga för vår lilla familj (slutar kl. 20.00) och dessutom är träningslokalen en bra bit ifrån oss. Dvs. hon kommer att behöva skjuts. Dessutom krockar hennes tider illa med gossebarnets breakdancelektion.

Tack och lov råkar bägge barnen ha sina respektive bästisar (som också är syskon) i samma grupper, så jag kommer att kunna dela på förandet och hämtandet åtminstone till en viss del. Men ändå gnager en liten oro i mig för jag vet att de dagar jag ska hämta och vi kommer att vara hemma först vid 20.30-snåret kommer att vara helvetiska. Lilltjejen orkar nämligen knappt här hemma efter klockan 19 och brukar vara i säng senast lite efter 19.30. Och den stackarn får ju hänga med överallt, vare sig hon vill det eller inte.

Så det var det här som brände nånstans inne i mig, som nästan blev till tårar idag. Det här som ännu svider och framkallar stress. Jag kan inte undgå känslan av orättvisa över att jag nu måste överväga om dotterns hobby är värd besväret. Det kanske låter som en minimal detalj att en dag i veckan ha det lite körigt på kvällen. Men det är faktiskt inte det. Dessutom har vi ju nån hobby utöver det här som också ska föras och hämtas till och från, även om äldsta dottern sköter sitt nästan helt själv. Det blir trots det sist och slutligen ganska få kvällar vi bara är hemma. Och jag tycker inte att det känns rättvist att mina barn inte ska få ha kvar sina hobbyn för att jag som morsa är så klen att jag inte riktigt orkar med nåt bestyr efter jobbet.

Vågar inte ens tänka på hur det kommer att vara när minstingen börjar ha åsikter om vad hon vill delta i för slags aktiviteter...  

Publicerad 30.09.2013 kl. 21:31

Lite bättre nu

Har två goda nyheter. Den ena vågar jag nästan bara viska ut, är så rädd att den ska gå upp i rök, bli till ingenting, som så många gånger förr. Men som det nu ser ut så åker barnen till sin pappa inkommande veckoslut. Idag när vi bökade runt i tvättkorgen (den där bottenlösa...) så sa lilltjejen plötsligt: Mamma jag vill fara till min pappa. Hjärtat nästan stannade i bröstet på mig. Hon har egentligen inte uttryckt nån sån önskan förr. Var ju så liten när vi flyttade isär. Just idag kändes det dock inte tröstlöst, eftersom jag igen orkar hoppas att barnen får träffa sin pappa. Men jag tassar på tå, håller nästan andan inför möjligheten. Så den bara inte flaxar iväg. Jag vill ju inget annat än att barnen ska få ha en relation till sin pappa, allra helst en fungerande sån.

Den andra goda nyheten är att vi haft besök av vår familjefadder hela två gånger nu. Första gången var det mest spännande, men i måndags när hon kom andra gången kändes det bara bra. Är så oerhört tacksam över att jag fått den här möjligheten. Det är alltså Mannerheims barnskyddsförbund som utbildar sk. familjefaddrar. Läs mera här (på finska).

Vår familjefadder är en pensionerad dam och det är meningen att hon ska besöka oss varannan vecka i ca ett års tid. Hon ska finnas till som en annan vuxen hemma så att jag ett par timmar kan syssla med sånt jag behöver utan att känna att jag "lämnar" barnen åt sitt öde. Och jag vågar redan efter två gånger säga att jag är supernöjd. Det är helt enkelt underbart att få betala räkningar eller diska eller sy gardiner HELT IFRED! Barnen älskar att leka och umgås med den här superkvinnan som helt frivilligt ställer upp i vår vardag. Hon läser sagor, spelar spel och hjälper dem med läxorna under de timmar hon är här.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att den här möjligheten verkligen erbjuds alla trötta och slutslitna ensamföräldrar! Jag fick tipset via familjerådgivningen och var lite tveksam först. Men för er där ute som sitter en liknande båt som jag: våga utreda möjligheten till den här sortens stöd. Det är värt det.

Publicerad 18.09.2013 kl. 20:44

Trötta tårar

Det har varit motigt i höst. Och tyvärr verkar det inte vända åt det bättre just nu i alla fall.

Förra helgen skulle barnen vara med pappa, men det avbokades pga. magsjuka hos pappa. Helt förståeligt. Vi sköt fram det hela med en vecka och jag tänkte att jag nog ska orka, även om tröttheten och behovet av en paus från allt och alla var stort redan senaste vecka.

Idag fick jag en knagglig start på dagen eftersom jag tvingades åka till hälsocentralen från jobbet direkt på morgonen. Hade helt plötsligt drabbats av akut blåskatarr... Och det är obehagligt kan jag berätta. Helt ny åkomma för mig. Men inte nog med det. Väl hemma meddelade barnens pappa att barnen inte kan komma detta veckoslut heller.

Jag har ren en gång ändrat om mina planer för en vecka sen. Bokat om, ringt runt. Fixat. Tänkt om, justerat. Tänkt att jag måste förstå, magsjuka rår ingen på.

Men just nu har jag ingen förståelse alls. Har låtit mig vaggas in den tron att vi numera har ett fungerande system gällande barnens pappahelger. Men det är bara att säga det rakt ut, att acceptera. Vi har inget system som fungerar. Inget system överhuvudtaget. Och jag bävar för barnens sorg och besvikelse när jag snart måste berätta för dem. Lika mycket bävar jag för när mina egna krafter kommer att sina.

Såna tankar denna torsdagseftermiddag när jag sitter och samlar krafter för att hämta gossen från eftis och tösen från dagmamman. När tårar av trötthet och besvikelse och sorg (faktiskt, den fanns nog kvar långt där inne, den med) droppar ända ner på vårt köksgolv.

Det värsta är att jag faktiskt inte vågar hoppas på nån ljusning längre. Och DET är värre än blåskatarr.

Publicerad 12.09.2013 kl. 14:45

Fredag

Är ju fortsättningsvis ledig om fredagar. Tack och lov. Även om det inte innebär så stor skillnad i vårat vardagskaos. Men det innebär några timmar på tumanhand med lilltjejen. Nångång kanske, kanske jag får nåt vettigt gjort under dessa timmar. Oftast inte.

Imorse när jag läste tidningen och kom till TV-programtablån började jag min vana trogen skumma igenom utbudet. Men mitt i, när jag hunnit till 21-snåret kom jag på mig själv att tänka hur onödigt det är att jag överhuvudtaget bemödar mig att läsa om programmen.

För det är ju så att jag aldrig. Och jag menar a-l-d-r-i-g hinner se nåt på TV numera. Helt onödigt med andra ord att ens läsa om programmen och bli intresserad bara för att 23-tiden konstatera att jag inte hann idag heller. Tacka vet jag Arenan. Där kan jag ibland om jag har tur hinna se nåt enstaka program.

Idag var en sån morgon att jag blev lite illa till mods av att det bara är så att jag inte kan räkna mig till dem som kan slänga mig i soffan vid 21 på fredagskvällarna. Eller nån kväll överhuvudtaget. 

För om kvällarna sitter jag, när jag väl fått barnen i säng, oftast och stirrar tomt på ett överfullt diskbord. Ibland tar jag itu med det eller med tvättberget. Ibland bara sitter jag och är rätt så håglös. Men det är sällan jag orkar med något utöver de två ovannämnda aktiviteterna.

Det är ack så tungt att ha hand om allt ensam. (Vilken tragisk slutkläm förresten. Men den är å andra sidan ack så sann. Tyvärr.)

 

Publicerad 06.09.2013 kl. 10:55

Monstermammans comeback

Det hann inte ens gå tre hela skolveckor förrän monstermamman återvände. Fy vad illa jag tycker om henne.

Fy vad illa jag tycker om denna höst som bara ställer till det för mig. Eller så känns det i alla fall. Jag stretar som en tok och ändå vill allt bara trassla till sig. Hela tiden är jag steget efter.

Blaj. Varje dag går jag och tänker att snart lugnar det ner sig. Snart har vi vant oss. Men ännu varken syns eller känns minsta lilla ljus i tunnelns ände. Det är helt enkelt bara supertungt.

Fortfarande kan jag inte sätta fingret på vad som möjligen skulle ha ändrats sen senaste höst, men jag har för mig att jag inte var fullt såhär trött då.

Barnen var hos sin pappa senaste helg, men tyvärr lyckades jag inte klura ut nån överlevnadsstrategi då. Även om jag mest var för mig själv de knappa två dygn de var borta. Sen hade jag av nån anledning svårt att bara ta det lugnt även om jag var ensam. Jag liksom jagade vidare i vardagstakt även om det inte fanns några måsten just då. Det bara är så förbenat svårt att stanna upp när man väl gasat på för fullt i mer än två veckor. Man far framåt av bara farten, hur gärna man än stannat upp.

Men det ska väl ordna sig. Jag vet ju från förr att det går upp och det går ner. Fastän det nu sen skolstarten mest lutat utför, så behöver det inte betyda att det (Gud förbjude...) gör det hela läsåret.

 

Publicerad 29.08.2013 kl. 22:23

Övermäktigt

Terminsstarten har varit rent ut sagt jävlig. Aldrig för har jag känt mig vilsnare och tröttare än de senaste två veckorna. Allt som jag inbillade mig ha lite koll på i slutet av sommaren har rämnat och jag sitter mitt i ett vardagsvirrvarr utan like. Bara lösa trådändar och inga förutsättningar att ens börja nysta ihop nåt.

Har varje dag funderat på vad det här kaotiska tillståndet kan bero på. Jag hann i slutet av juli tänka att nu blir det tredje gången jag startar augustimotorn helt ensam, nu torde jag behärska det.

Men jag hade fel. Såååå fel.

Jag har inte gjort annat än missat och tappat och krånglat till det sen jag började jobba. För att inte tala om hushållet som jag inte orkat ägna en tanke på gud vet senast när. Vi hasar fram i gångar mellan smutstvätt och disk, jumppakassar och högar av bibbaböcker om vartannat.

Jag har tappat bibbakortet. Fpa-kortet och några bonuskort. Detta på samma gång visserligen. Efter det försvann (?) mina nätbankskoder och nånstans när jag kokade den här soppan tappade jag kontrollen över allt det andra. Och gossebarnet tappade sin tandställning. Och fick nitton nya tandläkartider som jag borde försöka hålla reda på. Utöver alla andra tider som redan existerar och borde hållas koll på.  

Och så vidare och så vidare och så vidare. Jag är så trött på allt det här att jag helst skulle emigrera till urskogarna. Om det nu inte är så att de alla är nedskövlade vid det här laget...

Imorgon är det meningen att barnen ska åka till sin pappa. Hoppas den planen håller för jag vet inte hur länge jag håller om det inte blir en liten paus snart.

Behöver klura ut en överlevnadsstrategi. Och det gör jag helst ifred.

Publicerad 22.08.2013 kl. 21:55

Jag är en 36-årig ensammamma med tre barn. Här blir det mest vardagsbetraktelser ur mitt och ibland  även ur barnens perspektiv.

Vill du nå mig mera privat? ensamma[at]luukku.com

Vardagshjältarna
Softy
Hannah Norrena
Nickby rapporterar
Nadja mitt i livet
Basse
moln på himlen
Malin och Freja
Sofia i synnerhet
Anne Hietanen
Kalastajan vaimo
Lilla Hanna i stora världen
Alfamamman
Laura
hemMAMAmi
Inredningsdrömmar och rackarungar
Muminmamman
Single forever?
AnnaK
The tit
Snigeln Haralds Liv och Leverne
Linn
Peppe

Senaste kommentarer

04.11, 16:01Om det här med en ny partner av Annika
10.10, 22:58Om det här med en ny partner av oldcar
27.04, 21:46Dags att sätta punkt. av Henna