Tack och lov för veckoslut

Första jobb- och skolveckan är till ända och vi överlevde den. Med nöd och näppe måste jag tyvärr tillägga.

Inga större katastrofer eller motgångar har vi drabbats av, men nog har det varit tungt att starta vardagsmaskineriet igen. Det hann rosta igen ordentligt under sommarlovet känns det som.

Varje kväll har jag tänkt man vänjer väl sig. Och det hoppas jag innerligt att jag man gör...

 

Publicerad 16.08.2013 kl. 23:33

Inom en snar framtid

När jag nyss separerat från mina barns pappa minns jag att jag led oerhört över att inte komma loss på en länk eller promenad om kvällarna. Det som i flera år, om inte rentav alltid, varit ett värdefullt andhål för mig, försvann helt och hållet i och med att det om kvällarna enbart var jag som var hemma då barnen somnat.

Länge pressade det här mig. Jag försökte ordna barnvakt och ge mig ut på länk under de mest udda tider för att överhuvudtaget komma iväg. Men den där tysta och lugna kvällsrutinen förblev ett minne blott.

Just nu är det ju så att från och med imorgon har jag två skolbarn i huset. Två stycken individer som faktiskt klarar sig själv en stund när det behövs. Och enbart en som änsålänge behöver passas på lite mera. 

Det här gör mig nästan lycklig. För inom en i mina ögon ganska snar framtid kan jag återta min kära kvällsrutin. Om jag överlevde tre år utan den, så går nog ett år eller två till ganska fort. För efter det tror jag nästan att jag vågar anlita storasyster som barnvakt när om jag har nåt att uträtta eller vill ta en liten promenad.

Det ni, det är jag väldans glad över just nu. I övrigt ska jag nu försöka gå lägga mig i tid så att jag både får iväg mina egna små skolbarn i tid och orkar med de skolbarn jag ska jobba med imorgon.

Alltid lika roligt att inleda ett nytt och fräscht skolår!

 

Publicerad 11.08.2013 kl. 22:29

PANG.

Så var man tillbaka i vardagens hårda klor.

Den här veckan har vi visserligen mjukstartat, men ack o ve så alla måsten flåsar mig i nacken. Vill inte tänka på alla lappar och formulär och ansökningar och intyg och kurser och fortbildningsdagar som jag inom de närmaste dagarna måste ta itu med.

Det absurda är att jag fick vara barnfri i mer eller mindre en och en halv vecka då min spanienresa följdes av en knapp pappavecka då jag inte gjorde så mycket alls. Och ändå känner jag mig nästan precis lika urlakad som jag var innan.

Eller så känns det. Visst var det väldigt skönt att få rå enbart om sig själv, samtidigt som jag kunde känna en viss press över att nu måste jag ta igen mig.

Den pressen är rätt obehaglig kan jag berätta. Har lidit av den förr då barnen varit hos sin pappa och nu återvände den med full kraft. Lite knepigt att ta igen sig, liksom. När också det känns som ett måste.

Äh. Jag vet att jag inte ska klaga. Ska istället försöka fokusera på hur jag på bästa vis ska ta till vara egentiden framöver.

 

 

Publicerad 07.08.2013 kl. 14:23

Ett litet under

Det blev återigen en längre paus än jag tänkt mig. Men kanske ni förlåter mig. Jag har varit i Barcelona i dagarna fem. Sen gick det visst några fler dagar också. Som det brukar. 

Under min semester hann jag läsa flera böcker. En av dem fastnade jag speciellt för. Lyckostigen av Anna Fredriksson. Det var länge sen jag läste nåt med tema skilsmässa, fick kanske rentav nog av det under en period. Men nu kändes det helt okej att läsa nåt i den vägen igen. Litterärt var det här väl inget mästerverk, men livsödena i boken berörde mig. Och så var det en annan sak som jag har tänkt på sen jag läste det. En av huvudpersonerna i boken fick frågan vilken hennes högsta önskan var. Och då visade det sig att den önskningen delade hon med mig. Som frånskild ensammamma önskade hon att hennes barn skulle få vara mera med sin pappa, som de liksom mina barn, träffade var tredje helg.  

Nu ska jag inte gå in på intrigen dess mera ifall nån vill läsa boken, men jag har tänkt på det där. Hur mycket jag önskar att mina barn skulle få tillbringa mera tid med sin pappa.

Idag åkte dom faktiskt iväg med honom. Och ska för första gången vara med honom i nästan en hel vecka. Hittills har det varit en eller två nätter under utspridda veckoslut.

Hela kvällen idag har jag bara gått omkring och känt mig tom. Jag som inte brukar göra annat än önska mig egentid. Och nu när hela fem egna dagar ligger helt orörda framför mig tappar jag plötsligt fokus.

Men jag ska tänka att det här ju på sätt och vis delvis uppfyller min önskan om att de ska få vara mera tillsammans. Jag ska tänka på hur mycket jag behöver tanka energi inför den stundande arbets- och skolstarten.

Hoppas jag lyckas lagra energin väl. Har på känn att den avdunstar ganska lätt när vardagen väl gör sig påmind... Det ska jag hålla i åtanke de kommande fem dygnen.

En sensommarkram på er!

Publicerad 30.07.2013 kl. 23:43

Ett litet under

Det blev återigen en längre paus än jag tänkt mig. Men kanske ni förlåter mig. Jag har varit i Barcelona i dagarna fem. Sen gick det visst några fler dagar också. Som det brukar. 

Under min semester hann jag läsa flera böcker. En av dem fastnade jag speciellt för. Lyckostigen av Anna Fredriksson. Det var länge sen jag läste nåt med tema skilsmässa, fick kanske rentav nog av det under en period. Men nu kändes det helt okej att läsa nåt i den vägen igen. Litterärt var det här väl inget mästerverk, men livsödena i boken berörde mig. Och så var det en annan sak som jag har tänkt på sen jag läste det. En av huvudpersonerna i boken fick frågan vilken hennes högsta önskan var. Och då visade det sig att den önskningen delade hon med mig. Som frånskild ensammamma önskade hon att hennes barn skulle få vara mera med sin pappa, som de liksom mina barn, träffade var tredje helg.  

Nu ska jag inte gå in på intrigen dess mera ifall nån vill läsa boken, men jag har tänkt på det där. Hur mycket jag önskar att mina barn skulle få tillbringa mera tid med sin pappa.

Idag åkte dom faktiskt iväg med honom. Och ska för första gången vara med honom i nästan en hel vecka. Hittills har det varit en eller två nätter under utspridda veckoslut.

Hela kvällen idag har jag bara gått omkring och känt mig tom. Jag som inte brukar göra annat än önska mig egentid. Och nu när hela fem egna dagar ligger helt orörda framför mig tappar jag plötsligt fokus.

Men jag ska tänka att det här ju på sätt och vis delvis uppfyller min önskan om att de ska få vara mera tillsammans. Jag ska tänka på hur mycket jag behöver tanka energi inför den stundande arbets- och skolstarten.

Hoppas jag lyckas lagra energin väl. Har på känn att den avdunstar ganska lätt när vardagen väl gör sig påmind... Det ska jag hålla i åtanke de kommande fem dygnen.

En sensommarkram på er!

Publicerad 30.07.2013 kl. 23:43

Lycka

Jag kan bara konstatera att jag inte har varit såå nervös (på barnen...) som jag var för en tid sen. Det har varit några lugnare veckor och det beror nog på att jag fått pausa en hel del på sistone faktiskt.

Förra helgen var barnen med sin pappa och sen i torsdags har de två äldsta varit hos min genomgoda studiekompis och hennes familj. Så jag och lilltjejen har varit på tumanhand några dar och det har minsann känts som semester. Det blir ju knappt nån disk och hon lägger sig tidigt så kvällarna har varit mina.  

Sen blev det dessutom så att min allrakäraste syster tog lilltjejen till sig för övernattning idag och jag kan bara konstatera att inget kunde ha gjort mig lyckligare just idag än en bonusledig lördagskväll. 

Det är faktiskt så att det inte finns många saker i livet just nu som vinner det där med att få vara helt för sig själv.

Publicerad 20.07.2013 kl. 21:40

Ledigt

Varje morgon när jag vaknar undrar jag hur i hela vida världen jag kan vara så trött när det trots allt är semester. Jag är trött mest hela tiden. Men på sistone har jag konstaterat att det är nog inte samma slags trötthet som jag lider av när jag är på jobb.

Nu blir jag trött eftersom jag har hand om ruljangsen här hemma ensam. Så är vi rätt mycket ute på vift, vilket givetvis bidrar till att man känner sig utmattad ibland. Men hur som helst så är den här tröttheten på nåt konstigt vis lättare att hantera. Kanske för att jag vet att jag har ett val att bara stanna hemma nån dag ifall det känns så.

Sen har jag märkt att jag inte ständigt kämpar med att hinna ikapp med vardagssysslorna. Nä, ni läste rätt, jag hinner faktiskt ganska bra. Visst är det fortfarande ofantliga mängder tvätt och disk, men på nån vänster så hinner jag med det förrän dessa förhatliga högar och travar och allvärldens kassar börjar samlas i varenda vrå.

Har till och med orkat röja några skåp grundligt. Och SÅNT sker inte när jag har jobb att tänka på.

Det var dagens upplyftande insikt. Jag hoppas ni fortsättningsvis har det soligt och sommarfint var än ni befinner er.

Kram!

Publicerad 10.07.2013 kl. 23:44

Spänt

Jovars. Det blir även under semestern stundvis extremt spänt mellan öronen. Och hujedamej så spänt det varit de senaste dagarna. FASTÄN barnen var hos sin pappa mellan lördag och söndag. Jag hade själv räknat med att irritationen skulle gå om när jag fick andas ut ett dygn. Men nej, det gjorde den inte utan den knackade på direkt imorse igen.

"Mamma du är bara arg hela tiden". Värst av allt är att det är sant. Jag är supertrött fastän vi är lediga. Supertrött på att mina barn lyder mig dåligt. Supertrött på att vara på stranden med dem eftersom det enda jag kan göra är att räkna att jag har koll på tre huvuden hela tiden. Ett och ett halvt huvud simmar någotsånär, resten simmar inte alls. Så det blir inte att bläddra i tidningen eller att dricka kaffe precis när vi är på simstranden.

Lite suckigt just nu. Men jag hoppas att detta är en tillfällig semestersvacka. Om inte annat så får jag ju åka till Barcelona med min syster om drygt tre veckor. Måste försöka fokusera på det när nerverna börjar darra oroväckande.

För det är eländigt att känna sig arg och irriterad mest hela tiden.

Publicerad 01.07.2013 kl. 16:45

Tips, anyone?

Nu är jag i akut behov av enkla lunchtips. Jag vet inte vad som hänt men jag är tom i bollen varenda dag nuförtiden. Vi äter samma sak varje dag känns det som. Har noll idéer och orkar inte äta samma sak längre. Nu vill jag ha somriga och fräscha och framförallt nya idéer.

Snälla hjälp mig!

("Samma sak varje dag" betyder typ nypotatis och kallrökt lax eller sill och gräddfil alternativt smör. Med tråksallad. Ibland grillkorv åt barnen. Själv grillar jag mest surbröd. Men även det blir tråkigt i längden. Jo och så äter vi ärter och jordgubbar och vattenmelon. Så till och med det börjar komma ut från öronen. S-U-C-K.) 

Annars har vi det ganska bra. Lite svettigt, men man ska väl inte klaga.

Publicerad 27.06.2013 kl. 22:50

F´låt

Det ser dåligt ut med mitt löfte om nåt litet skruttinlägg per vecka. Märker att jag redan gått och brutit det. Oj så tiden rinner iväg. Sen är jag fortsättningsvis old schoolhetens okrönta drottning. Det kan lätt gå tre fyra dagar som jag inte överhuvudtaget startar datorn. Tilläggas bör att jag även har en mycket gammaldags telefon som man inte heller surfar runt med särskilt mycket.

Men äh. Vem hinner med sånt när det är sommar? Vi är rätt lite hemma i vår bastu till lägenhet. Istället har vi varit till sommarstugan och haft både det ena och de andra inbokat.

Plus: man slipper vardagsstöket hemma.

Minus: tvättbergen tenderar ta obehagliga proportioner. Dels blir det tyvärr nästan mera smutstvätt när man är på språng, dels hinner man ju aldrig tvätta eller sortera när man knappt sover hemma ens.

Så är det ju lite plus och minus med att vara på vift med tre barn också. Kanske ni rentav kan föreställa er vad utebliven dagssömn, oregelbundna mattider, nya mänskor osv. kan ställa till med i speciellt en treårig liten dams liv...?

Men sådär summa summarum så är det nog rätt skoj med semester. Hoppas ni har det bra ni också!

 

Publicerad 23.06.2013 kl. 22:15

Man behöver vänja sig

Nu har vi då varit hemma i snart två veckor. Det har inte bara varit en solskensdans på rosor, även om det kanske är sånt man associerar till vid ordet sommarlov.

Det tar tid att vänja sig vid att det är betydligt flera måltider som ska serveras. Och vid att vi alla är hemma rätt så mycket. Vilket i sin tur leder till en hel del gräl syskonen emellan.

Söta öde så spända mina stackars nerver varit de senaste dagarna. Idag kände jag både en och två gånger att jag bara kunde ha släppt allt jag hade för händer och traskat iväg. Gud vet vart, men nånstans långt ifrån syskongräl och oplanerade oinspirerade luncher och mellanmål.

Det är en tid sen barnen var hos sin pappa och jag känner igen symptomen på när jag helt enkelt behöver en paus. Inkommande helg är det meningen att barnen ska åka till pappa och jag önskar verkligen att det lyckas.

Mitt nuvarande sinnestillstånd är inte hälsosamt för barnen, än mindre för mig själv. Jäklar så trötthet kan ställa till det för en.

Publicerad 13.06.2013 kl. 00:14

Under ytan

I fredags var vi och simmade. Gossen har simskola inomhus och jag beslöt att ta med resten av gänget plus dotterns kompis och plaska lite samtidigt som simskolan pågick.

Det blev ju mest att sitta i plaskbassängen med lilltjejen och hon var mer än nöjd. Själv låg jag där i det ljumma vattnet och märkte att om jag lade mig så att öronen hamnade under vattenytan så blev det underligt tyst och ganska rofyllt. Allting hördes enbart på håll liksom. Dämpat. Nertonat.

Där i det tillfälliga lugnet slog det mig hur trött jag är. Även om sommarlovet börjat, även om det mest i vårt liv är helt okej nuförtiden så är jag så in i norden trött. Och när jag för en halv minut helt konkret avskärmades och fick betrakta allt lite som genom ett filter så insåg jag hur mycket jag saknar att bara få dra mig tillbaka och känna att nån tar lite av det ansvar jag bär dygnet runt.

Vilken lyx det skulle vara att kunna luta sig tillbaka ibland och känna att det är helt tillåtet att filtrera en del av det som sker i ens närhet och vardag. Att veta att nån annan nog lyssnar och fixar just nu, att jag inte behöver göra det.

Inget jag inte skulle ha funderat på förut. Inget jag inte kommer att fundera på i framtiden. Men inte heller nåt jag numera funderar på varje dag.

Men ändå nåt som på sätt och vis stundom tynger och gör mig aningen sorgsen. 

 

 

Publicerad 09.06.2013 kl. 22:56

Stålkvinnan

Vi har besök. Min systerdotter som är lika gammal som min arga prinsessa ska vara med oss i dagarna två. Eller hos dagmamman på dagen, men efter det hos oss.

Denna första dag gick som smort. Jag tillredde måltider och klappade sandkakor som om jag aldrig gjort nåt annat. Duschade ungar på rad och läste sagor tills stämbanden hotade säga upp sig. Nästan så jag överväger branschbyte. Dagmamma, vore det kanske nåt för mig trots allt?

Antagligen blir morgondagen kaotisk. Gråt och skrik och panik och elände. Plåster och skrubbsår och blodiga knän. Ungar i luven på varann.  

Men låtom oss fokusera på att jag i skrivande stund känner mig som stålkvinnan. Sen är det ju sommarlov och varmt och soligt. Och min arga prinsessa har inte (ta i trä...) fått några större nattliga anfall på sistone.  

En helt okej start på den här veckan med andra ord. Så tror jag att jag ska fortsätta blogga i sommar. Ett par inlägg i veckan ska jag väl klara av att hosta upp. Om jag riktigt skärper mig.

 

Publicerad 03.06.2013 kl. 22:46

Fundersamt

Märker att det blivit sommar. Det finns så mycket roligare saker att göra än att sitta vid datorn. Så nu går jag och är fundersam.

Sommarbloggpaus. Eller inte. Kan inte riktigt bestämma mig.

För övrigt ser det ut som vanligt här hemma. Projekt "Stränga och konsekventa mamman" fortskrider visserligen, men utan dess större framgångar. Häromnatten vaknade lilla prinsessan och ville ha blåbärssoppa. Det fick hon förstås inte vilket ledde till en 40 minuter lång konsert. Och klockan 04 på morgonnatten är sånt jättekiva.

Jag har å andra sidan aldrig serverat henne nåt nattetid så det här var ett nytt fling. Och mitt gamla inkonsekventa jag hade möjligen rentav gått efter soppa för att få tyst på tjejen. Men det gjorde jag inte denna gång. Så inget ont som inte för nåt gott med sig. Om man försöker tänka riktigt positivt.

Publicerad 31.05.2013 kl. 13:39

Får man misslyckas som förälder?

Jag var rastvakt på jobbet häromdan. Satte mig bredvid vår eftisledare och babblade lite ditt och datt en stund. Så kom en liten etta fram till oss och undrade hur en pappa kan glömma sitt barn i bilen så att barnet dör.

Eftisledaren hade tydligen inte hört om fallet och frågade hur det kom sig att den här flickan frågade nåt sånt här. Då referade jag händelsen i korta ordalag och innan jag hunnit till punkt började eftisledaren gasta om fråntagande av föräldraskap och tvångssterilisation och gud vet vilka fasligheter.

Jag blev väligt illa till mods och hittade liksom inga ord. Så ringde det in och jag gick in med en molande känlsa av att jag borde ha sagt ifrån. För jag tycker ju inte riktigt som eftisledaren om det aktuella fallet. 

En pappa har begått ett misstag med fatala följder, jovisst. Men behöver omvärlden fördöma honom för det? Han har högst antagligen resten av sitt liv fullt upp med att anklaga sig själv för det här.

Orsaken till att jag blev så illa till mods av eftisledarens häftiga reaktion är att jag mest av allt hela tiden går omkring och är livrädd för att misslyckas som mamma. Glömma, tappa, rådda bort nåt som jag inte skulle få glömma, tappa eller rådda bort när det gäller mina barn. Hela tiden är jag på helspänn, hela tiden oroar jag mig för att jag ska ha gjor nåt som får ofördelaktiga följder för mina barn.  

Fastän jag kämpar så hårt och så mycket jag kan för att de ska ha det bra så vet jag att det finns en risk för att jag stiger snett. Delvis för att jag har så mycket ansvar ensam. Delvis för att jag bara är en mänska som kan misslyckas. Och nu tänker jag inte i första hand på misstag som får väldigt ödesdigra följder, utan misslyckanden överlag. 

Detta för att jag tycker att det i mångas ögon inte finns utrymme att misslyckas som förälder. För att jag tycker att omvärlden många gånger är så fördömande, så utan empati. 

(För tydlighetens skull vill jag ännu poängtera att jag nu tänker mig misslyckanden i kategorin glömma att underteckna och återlämna lappar, glömma kurabyxorna hemma gång på gång, missa dagiskompisens kalas, komma fel tid till pianouppvisning, glömma bort att det var finskaprov imorgon etc. Kanske ordet misslyckande rentav är lite häftigt i detta sammanhang, men ni förstår säkert vad jag menar?)

Publicerad 25.05.2013 kl. 12:44

Jag är en 36-årig ensammamma med tre barn. Här blir det mest vardagsbetraktelser ur mitt och ibland  även ur barnens perspektiv.

Vill du nå mig mera privat? ensamma[at]luukku.com

Vardagshjältarna
Softy
Hannah Norrena
Nickby rapporterar
Nadja mitt i livet
Basse
moln på himlen
Malin och Freja
Sofia i synnerhet
Anne Hietanen
Kalastajan vaimo
Lilla Hanna i stora världen
Alfamamman
Laura
hemMAMAmi
Inredningsdrömmar och rackarungar
Muminmamman
Single forever?
AnnaK
The tit
Snigeln Haralds Liv och Leverne
Linn
Peppe

Senaste kommentarer

04.11, 16:01Om det här med en ny partner av Annika
10.10, 22:58Om det här med en ny partner av oldcar
27.04, 21:46Dags att sätta punkt. av Henna