Den arga treåringen

Har väl nämnt henne nån gång förr. Den argaste av alla treåringar. Eller åtminstone placerar hon sig garanterat bland de top-tio-argaste. Suck.

På den senaste tiden har jag börjat analysera mitt eget föräldraskap när det gäller den här lilla damen.

Kom fram till två möjliga orsaker, varav den ena förefaller mycket mera sannolik. Ni får själva gissa vilken.

Ett. Lynne.

Två. Slapphänt mor. Som gett efter nästan alltid eftersom hon inget annat orkat. Som mutat med tripar och godis och morötter och gudvetvad. I sisådär snart två års tid. Den här damen har fått som hon vill mer eller mindre hela sitt liv och nu blir hon vrålarg så fort ett litet hinder uppenbarar sig.

Fast nu har jag bestämt att jag ska bli sträng. Bestämd. Hålla fast vid mina regler. För detta går ju icke an. Jag kommer på allvar att bli gråhårig innan årsskiftet om det fortsätter såhär. Jag (och storasyskonen) har skavsår i öronen vid sjusnåret på morgonen. Ni vill inte veta hur vi känner oss när det börjar närma sig läggdags... 

Hur jag sen ska förverkliga min nya strategi är en annan femma.

Måste återkomma. Ni kan ju hålla tummarna under tiden.

22.05.2013 kl. 22:01

Önskebussresa

Igår var vi på en cykelfärd med barnen och minstingen åkte i cykelstol bakom på min cykel. När det kom en buss emot oss sa hon att hon så gärna skulle åka lite buss.

- Vart skulle du åka då? frågade jag henne.

- Till pappa, svarade damen direkt.

Såklart. Visst är det roligt att det vore dit hon styrde kosan om hon fick välja, men nog har jag fortfarande lite svårt att acceptera att mina barn mer eller mindre ständigt saknar pappa sin.

Nästa veckoslut är det meningen att de ska vara med pappa. Hoppas ödet inte sätter några käppar i hjulen för oss denna gång.

19.05.2013 kl. 20:21

Tids nog

Jag fick ett meddelande av en väldigt god och viktigt vän till mig. Mina två äldsta barn var hos henne och hennes familj några dagar senaste sommar när jag själv var i Spanien. Barnen kunde inte ha det bättre än de har det hos den här vännen. Det finns ingen lugnare och tryggare och härligare mänska än hon. Godhjärtad ända från topp till tå.  

Tyvärr träffas vi alltför sällan pga. olika boningsorter, men nu skrev hon att hon och hennes man så gärna tar barnen dit för några dagar i sommar igen.  

Mitt hjärta smalt. Och barnen jublade. Jag är så tacksam över att jag har vänner som hon.

Senaste gång jag var till familjerådgivningen nämnde min rådgivare (ääähhh, VAD ska jag kalla henne, är helt ovetande om vad de anställda där titulerar sig som...?) en stödform som hon tänkte kunde lämpa sig för mig. Det var nåt slags nätverk av stödpersoner som kommer att etablera sig i vår stad. Främst är det meningen att personer som behöver det får en stödperson som gått igenom liknande saker som den som får hjälpen. Träffarna ska ske i hem- eller närmiljön.

Nu är jag inte säker på att jag (längre) behöver en dylik stödperson. Mest började jag tänka att jag så gärna själv skulle hjälpa såna som har det knepigt av samma orsaker som jag en gång hade. Om jag bara hade tid och ork vill säga.

Men då sa min kloka rådgivare (eller vad hon nu är...) att jag måste tänka att det nu är jag som behöver stöd men att det kommer en dag då jag förhoppningsvis kan betala tillbaka. Och detta i helt positiv bemärkelse förstås.

Då kände jag mig ganska nöjd trots allt. Det känns bra att tänka att det nog tids nog kommer en dag då jag är starkare såväl fysiskt som mentalt. Och att jag då kan välja att dela med mig av de erfarenheter jag har och eventuellt rentav stöda nån på det viset.

(Så besparar jag er i detta inlägg vilken stress majmånad orsakar en stackars sliten klasslärare...)

 

16.05.2013 kl. 21:44

Tiden lider

Fast jag vet inte vart. Veckorna susar förbi, nya hela tiden. Fullbokade dessutom. Jag orkar förvånansvärt bra. Tänker s-o-m-m-a-r-l-o-v när det börjar kännas kritiskt.

Sen är det ju lättare numera. Inte de där rent konkreta vardagsbestyren (de får mig nog att slita mitt hår fortfarande...), men på det mentala planet. Visst ramlar allt det där svarta över mig ibland, men förvånansvärt fort återhämtar jag mig. Och när man mår okej så orkar man också åtminstone lite bättre med de praktiska bestyren.

Så vill jag igen en gång dela med mig av min favoritpoet. Jag tror faktiskt också att man behöver gå vilse lite grann för att kunna hitta hem sen.

Road map

Jotka tulevat suorinta tietä,

saapuvat tyhjin taskuin.

Jotka ovat kolunneet kaikki polut,

tulevat säihkyvin silmin,

polvet ruvella, outoja hedelmiä

hauraassa säkissään.

Niin se on, niin se on,

että eksymättä et löydä perille.etettt 

Tommy Tabermann

 

Själv är jag väl inte riktigt hemma än. Men det känns som om jag är på väg åt rätt håll.

Trevligt vårveckoslut åt er alla! Och finfin morsdag åt alla fina mammor!

10.05.2013 kl. 17:12

Jag har ju inte ångest längre

Jag läser ogärna inlägg jag skrev i början av min bloggkarriär. Dels för att det är en tid i mitt liv som jag inte ännu är redo att konfrontera igen, dels för att jag skäms över att jag varit så arg och besviken på mer eller mindre hela världen.

Ändå vill jag att inläggen finns kvar så att jag en dag kan läsa allt och förhoppningsvis orka förhålla mig till det utan att bli illa berörd. Visst minns jag i stora drag vad jag skrivit om. Inlägg som jag gråtit ur mig, stundom nästan skrikit, eftersom det på den tiden gjorde så fruktansvärt ont i precis hela mig.

Så gick tiden. Och det som mänskor i min närhet orkade upprepa för mig när jag var som trasigast, gick i uppfyllelse.

Det blir nog bra.

För det blev det ju. Det blev, och är, annorlunda än före separationen. Det blev, och är, tungt att vara ensammamma. Men det blev och är nog riktigt bra också. Jag minns en tid när jag köat i butiken och det enda jag har kunnat fokusera på är om personen framför mig i kön kan handla sin mjölk utan ångest. Om hon kan gå ut ur affären och hälsa på bekanta. Åka hem och leva vardag. UTAN ångest.

För det kunde inte jag. Under en förhållandevis lång period i mitt gamla liv gick jag med konstant ångest. Och även om det nu är både grått och tung och eländigt mellan varven så har jag ingen ångest.

Det är jag väldigt tacksam över. Och jag önskar att jag kunde samla alla de mänskor som går och tampas med den där skilsmässoångesten just nu. Då skulle jag berätta att den går om. Att det blir bra. Bara man vågar låta det göra ont först.   

02.05.2013 kl. 21:55

Inga framsteg

Jag har faktiskt, utan att ljuga, varje dag funderat på vad jag kunde rapportera för roligt åt er. Nåt som skulle kvalificera som ett glatt inlägg.

Nu vet jag inte om jag ställt ribban för högt, eller om jag är pessimistiskt lagd eller om vi (ja eller kanske snarare jag) bara är inne i en svacka just nu. 

För varje dag kommer jag till samma slutsats: Nähäpp. Inge kul att skriva om idag. Heller.

Äsch. Visst finns det ju stunder när allt inte känns nattsvart, men det blir inte så mycket mer än gråsuddigt heller. Det är vardag (livet är mest vardag, jag vet...) och så lite utmaningar ovanpå det. Inget rosenskimrande eller riktigt sådär lyckolyckligt i sikte överhuvudtaget.

Okej nu tog jag i, det var ju inte sånt jag tänkte på när jag murade grunden för projektet Glada Inlägg. Men nu har det faktiskt varit mest tråkigt och dessutom onödigt mycket motgångar (speciellt på jobbet) på sistone. Sen väldigt mycket gräl med barnen om kvällarna, ovanligt mycket faktiskt. Vi är alla ganska trötta och färdiga med det här skol- och jobb- och dagisåret.

Men hej. Jag är ju faktiskt lyckligt lottad med tanke på sommarlovet som hägrar! Blotta tanken på det gör mig rätt mycket piggare.  Så har vi friterat munkar ikväll, riktigt goda sådana dessutom. Om vi struntar i att köket ser ut som ett sockrat slagfält, så var det faktiskt roligt. Om vi dessutom bortser från gråsuddet en stund, så kom vappmunkarna som en liten frisk fläkt denna måndagskväll.

Jag får bara ta mig i kragen och fokusera på de små söta (heh...) stunderna när jag försöker hosta upp nästa glada inlägg.

 

29.04.2013 kl. 21:14

För mycket

Jag har lite halvt medvetet ignorerat bloggerierna nu en tid. Det har bara varit såå j-kla mycket. Hobbyn i all ära, men fasiken så mycket det blir när det närmar sig vårfester och avslutningar och det bara är genrep här och extra övningar där. Urk.  

Idag kulminerade två av barnens hobbyn i uppvisningar och jag har flängt runt som en yr höna. Borde jämt och ständigt ha varit på två ställen och det kändes av på stressnivån om vi säger så. Normalt hade jag anställt en farfar eller en momi som publikinhoppare, men just idag kunde ingen ställa upp. Lilltjejen som är beroende av sin 2-3 timmar långa dagssömn måste placeras hos momi och farfar hade jobb.  

Men slutet gott, allting gott. Idag har jag sålunda varit på köruppvisning och break dance-dito. Och hann i tid till båda. Dessutom hade vi ett par timmar dötid mitt på dagen som jag kunde gå på restaurang och årets första glasskioskglass med de äldre barnen. Det kändes ju som rena semestern att bara vara tvåbarnsmamma för en stund... Det är ju tyvärr så att när vi alla är samlade så är det minstingen som stjäl showen. OCH all energi mor i huset kan uppbåda. Så de två äldre blir nog ofta lite lidande, vilket förstås inte känns det minsta bra.

Men jag får försöka klamra mig fast vid familjerådgivarens mantra om att jag gör så gott jag kan och det räcker. Egentligen ganska enkelt sist och slutligen.

En annan femma är sen att jag stundvis har svårt att övertyga mig själv om att det jag gör räcker.

 

 

 

28.04.2013 kl. 18:13

No comments...

... till mitt projekt "glada inlägg".

Ja eller ville bara säga att det just nu känns ytterst osannolikt att jag nånsin kommer att ha anledning att skriva ett muntert inlägg.

Det här var dagen då jag kände för att byta jobb. (Det händer inte ofta men på sistone har föräldrarna till några av mina elever gjort arbetslivet onödigt surt för mig. Det är en del som har fått nåt om bakfoten och tror att jag / skolan är ute efter att sabotera framtiden för deras barn. Suck. Tur att själva barnen ändå är härliga och trots allt gör mitt jobb värt att åka till.) 

Det här var dagen då lilltjejen tjöt från morgon till kväll (här hemma då, hos dagmamman är hon en liten mönsterdam).

Det här var dagen då jag hade gjort för lite mat (jag som ALLTID får slänga merparten av det jag tillrett pga. mkt kritiska matgäster).

Det här var dagen då storasysters trevåningsdockhus som väger som synden, brakade ihop. Och JA, det var inrett. Med allt från små krukväxter och leksakskorgar till tallrikshyllor, bäddade sängar och dukade matsals- och soffbord i miniatyr.

Onsdagsfiilisen korrelerar ganska starkt med ovannämnda faktorer om vi säger så.  

 

17.04.2013 kl. 21:08

Hrmph...

Jag har väl förresten inte förr skrivit nåt liknande inlägg som igår...? Eller? Minns jag kanske fel? Har jag nångång nämnt att jag irriterar mig en aning på min monotona och mycket förutsägbara vardag...? Är lite osäker här, måste medge.

Nej snälla ni. Jag vet att den här bloggen kunde få jumbo-pris för sina repetativa inlägg. Har skrivit i över två år och efter att värsta stormen efter separationen hade lagt sig, så kan man väl konstatera att inläggen har lite copy paste över sig.

Suck. Tänk om mitt liv ser ut såhär för evigt? Fast nu måste jag ju i ärlighetens namn säga att ibland har vi ju riktigt roligt också. Barnen och jag. Ibland är det faktiskt rätt städigt här. Ibland äter barnen upp maten och ibland (mer sällan dock) torkar de av fötterna på tambursmattan innan de klampar in. Och nån enstaka gång händer det att de till och med, hör och häpna, lyder mig.

Jepp. Ni läste rätt. Vårt liv och vår vardag är inte riktigt enbart misär. Bara nästan. 

Och allvarligt talat. För att pigga upp både bloggen och mig själv beslöt jag mig för att införa veckans (okej, viss risk för att det blir månadens...) positiva inlägg. För att inte köra fast i vårleran totalt, så behöver jag fokusera, eller åtminstone försöka fokusera, på nåt vi lyckats med. Mina barn och jag.

Väntar själv med spänning på vad mitt första glada inlägg kommer att handla om...

 

15.04.2013 kl. 22:00

När man aldrig hinner i kapp

Att alltid ha nån uppgift som flåsar en i nacken är tammefan jäkligt tungt och irriterande. Skulle det helst vara saker man kunde lämna åt sitt öde, men se nej. Det som går att lämna lämnar jag (vilket både syns och känns vill jag lova). Men det som måste och ännu en gång måste göras, det tar aldrig slut. Jag har knappt dukat undan morgonmålet så måste jag redan fundera på lunchen. Jag hinner inte skölja gummistövlar eller kurabyxor innan de redan borde vara i form för en ny omgång lerpölar. Jag kommer aldrig så långt så jag skulle få undansopat i tamburen, före nån kommer stampandes in genom dörren med lite mera grus under sulorna. Vi hinner just och just in genom dörren förrän vi ska iväg igen.

Och så vidare och så vidare och så vidare. Sen blir jag varje kväll både lessen och frusterad över att jag inte hann röja balkongen idag heller. Som jag hade tänkt. Eller över att jag inte fick bortsorterat vinterstassarna som onekligen stör i vår tambur just nu, eftersom vårutrustningen vid det här laget också är framplockad. Ja och så har jag flera lådor med foton och album och minstingens "Mitt första år-bok" som stått i ett hörn i vardagsrummet i flera veckor nu. (För inte kan ju den stackarn bli utan bok, när jag hunnit med de två äldres. Suck. Kanske jag hinner före hon flyttar hemifrån?) 

Jag vet att jag måste leva med frustrationen och prioritera bort album och balkongblommor eftersom det är viktigare med mat på bordet och förhållandevis rena strumpor och förhörda läxor.

MEN JAG BLIR SÅ SJUTUSANS ARG OCH BESVIKEN PÅ ATT DET INTE RIKTIGT RYMS NÅT ANNAT I MITT LIV ÄN VARDAGENS OBLIGATORIER.

Undantaget de helger barnen är hos sin pappa. Men också de tenderar domineras av ovannämnda plikter och tvång.

Pigga upp mig nån, snälla.

 

 

 

14.04.2013 kl. 21:58

Utmaningen

Idag var jag på jobb första gången på en vecka. Det blev en längre sjukledighet än jag trodde. Däckades av hög feber på söndagen och så var det bara att vackert vila några dagar till. Paradoxalt nog blev det tungt att vila och ingen var lyckligare än jag över att vara på jobb igen.

Över till utmaningen. Som är tre år gammal och nuförtiden, mer eller mindre hela tiden, ilsk som ett bi. Jag vet inte om tiden förgyllt minnena, men jag kan inte komma ihåg att de två äldre barnen nånsin skulle ha varit såhär trotsiga. Arga och ilskna och ettriga precis hela tiden. Jag är så trött på att tampas med henne att jag halvt gett upp. Blivit en svag och karaktärslös mor som ger efter i de mest absurda situationer som jag aldrig hade gjort i min gröna ungdom.

Det här barnet äter sig bl.a. mätt på majssnacks och äppel redan innan middag. Det här barnet får själv välja en stor del av sina kläder för att mamma inte orkar strida emot. Det här barnet behöver inte ta hostmedicin fastän hon hostar natten igenom (stackarn) eftersom jag vet vet vet att det är onödigt att ens försöka. Hon spottar ut det i vilket fall som helst (knepigt, jag vet, att lämna ungen utan medicin menar jag). Det här barnet tuggar tuggummi precis när hon känner för det. Äter sig stinn på all världens xylitolpastiller (illa för magen, jag vet). Det här barnet får allt som oftast sin vilja igenom även hos sina syskon.

Eftersom ingen av oss helt enkelt orkar höra på det yl och vrål och bröl som följer när lilla damen inte får som hon vill.

Förkastligt. Jag vet det också. Stackars unge som har alla sina broar brända ren innan hon fyllt fyra, ens. Stackars unge.

Ifall det finns nån Super Nanny där ute som känner för att komma och få ordning på det här torpet, så är det fritt fram.

 

10.04.2013 kl. 21:19

Tre timmar

Barnen är hos sin far. Jag har sorterat tvätt i tre timmar denna lördagsafton. Vikt och vikt och vikt. Försökt hitta strumpepar. Staplat i högar, radat in i skåp och lådor. I tre långa timmar.

Tjosan vilken lördagssysselsättning. Fast nu ska jag sluta. Hitta på nåt lite roligare.

På dagen var jag och såg Jakten med syster min. Ingen feel good-film precis, fick ju sitta med gråten i halsen halva filmen. Fasligt detta människosläkte. Värst är att man själv antagligen också varit lika faslig som byborna i filmen.   

Huj.

06.04.2013 kl. 19:35

Sjuk.

Så blev jag sjuk. Riktigt ordentligt. Har legat i vågrätt läge i dryga två dygn nu. Farfar och hans fru har igen en gång räddat mig och tagit sig an barnen.

Jag har bara legat under täcket i min svettiga pyjamas och hört dem dra hela det där lasset som jag vanligtvis drar, dag efter dag, kväll efter kväll. Jag var sjuk senast för precis ett år sen och minns att jag trots både feber och värk på sätt och vis njöt av att inte ha några andra val än att ligga ner och låta nån annan sköta ruljangsen. 

Fast sen kommer den där litenhetskänslan ikapp. Att allt i vår familj går och står med mig. Fastän jag är liten och kan bli sjuk, kan bli oförmögen att ta hand om de mina.

Den tanken ids jag inte utveckla dess mera. Blir lätt för obehagligt. Just nu ska jag glädjas över att jag "bara" lider av influensa som kommer att gå om. (Senast imorgon för då ska jag roa mig med det här. Med eller utan influensa. Helst utan.) 

04.04.2013 kl. 13:31

1-0

... till lermonstret jag hämtade i parken idag. Voi grymma öde, hade hunnit förtränga vad kurasäsongen för med sig... Om det har varit knepigt hittills att locka hem tösen från parken och sandlådan så blev det inte precis lättare av att jag idag försökte parera leriga nävar och små stövelfötter som vispade runt i ett rätt hektiskt tempo.

Jag förlorade givetvis. ALLT måste tvättas. Och samma visa varje eftermiddag några veckor framöver. (Senast då har kurabyxorna murknat sönder av allt tvättande, so it better be spring then...)

Våren i all ära, men geggamojafasen kunde jag förpassa nånstans där solen inte skiner så mycket.

02.04.2013 kl. 17:26

Vårat påsklov

Det är nästan absurt. Ju mera jag bestämmer mig för att få ordning på denna ständiga oreda vi lever i, desto rörigare blir det. Det känns nästan som om det var städigare de dagar jag inte överhuvudtaget anstränger mig för att röja.

Så ock med årets påskstädning. Som aldrig blev till nåt. Eller ja. Har städat och städat och städat. Och det har blivit allt råddigare.

Två barn har varit febriga hela lovet och det har begränsat vårt umgänge. Så vi har mest varit hemma. Efter morgonkaffet har jag idag mest vadat omkring bland hopskruttat påskäggspapper. Smulor från nämnda ägg. Halvbyggda eller trasiga "överraskningar". (V-a-d är det förresten de fyller äggen med nuförtiden? Det mesta kan ju förpassas direkt i roskis.) Betraktat slokat påskgräs och utblommade pärlliljor. Suckat åt eländet. Och satt mig i soffan med Sara Kadefors nyaste bok "Kast med liten kniv". Den var suverän. Liksom alla böcker jag läst av henne hittills.

När jag läst klart skulle jag ta itu med diskbordet. Efter lite småsurfande bara. För ju råddigare det blir, desto mindre förmögen blir jag att göra nåt åt saken. Och jag vet att rådd är synnerligen värdsligt. Synd att det ändå känns allt annat än värdsligt när jag för trettonde gången måste byta strumpor för att man igen trampat i choklad. Eller när man ser på berget av vinterkläder och skor som borde tvättas och sorteras och packas ner. Vid sidan av allt det där andra som inte ens går att skjuta på. 

Man får huvudvärk av mindre.

 

01.04.2013 kl. 14:18

Jag är en 36-årig ensammamma med tre barn. Här blir det mest vardagsbetraktelser ur mitt och ibland  även ur barnens perspektiv.

Vill du nå mig mera privat? ensamma[at]luukku.com

Vardagshjältarna
Softy
Hannah Norrena
Nickby rapporterar
Nadja mitt i livet
Basse
moln på himlen
Malin och Freja
Sofia i synnerhet
Anne Hietanen
Kalastajan vaimo
Lilla Hanna i stora världen
Alfamamman
Laura
hemMAMAmi
Inredningsdrömmar och rackarungar
Muminmamman
Single forever?
AnnaK
The tit
Snigeln Haralds Liv och Leverne
Linn
Peppe

Senaste kommentarer

04.11, 16:01Om det här med en ny partner av Annika
10.10, 22:58Om det här med en ny partner av oldcar
27.04, 21:46Dags att sätta punkt. av Henna