Gummibandet

Jag går fortfarande och pratar av mig hos familjerådgivaren. Inte så ofta, kanske en gång var femte eller sjätte vecka. Trodde väl att jag vid det här laget (drygt två år efter separationen) skulle klara av att stå stadigt på mina egna ben och även om det på många plan känns bättre händer det ännu att jag överrumplas av ett vemod över att det var såhär det gick. I de stunderna trasslar jag lätt in mig i virriga och oroliga resonemang om nuet och framförallt om framtiden. Och när jag får ösa ur mig de här virrigheterna hos en utomstående lättar det. Sen tror jag nog att den dagen då jag klarar av att hålla orosresonemangen på avstånd helt på egen hand faktiskt kommer att komma när tid är. Tills dess tar jag tacksamt emot den hjälp som erbjuds.

Senast när jag var hos min rådgivare var vi som vanligt inne på samma ärende som oftast. Känslan av att jag aldrig räcker till. Att jag varje dag är spänd som en fjäder eftersom jag jämt och ständigt måste räcka så mycket längre än jag egentligen räcker. Att jag känner mig som ett gummiband som är uttänjt till max, ett som när som helst kan gå av och sprätta iväg åt alla håll. Att jag är livrädd för vad som händer om jag (gud förbjude) brister och det enda som återstår av mig är små murkna gummibandssmulor.

Då gav rådgivaren mig tipset att försöka hitta stunderna då jag inte är fullt så uttänjd. Då gummibandet ens för en liten stund slutar spänna och skava runt hela min tillvaro, då det går att andas ett uns lättare. Det är då det gäller att medvetet tanka energi.

Det är ju faktiskt onödigt och framförallt frustrerande att gång på gång konstatera att det är för mycket. Att jag inte vet hur jag ska orka. Istället får jag försöka fokusera på de stunder som ger mig kraft att orka även när orken tryter som värst.

Ingen lätt utmaning. Men vad gör man när man inte har några val?     

29.03.2013 kl. 17:36

Liten räknesaga

Föreställ er en treåring som trilskas dygnet runt. (Nåja, med nåt litet undantag ibland. Kanske. Som när hon blir mutad med ett påskägg eller dylikt.) En treåring som sparkar och klöser och skriker när saker inte går som hon tänkt sig. Vilket ju tyvärr oftast är fallet.

Det är fight om det mesta just nu. Om allt från att gå på pottan till att äta smörgås eller att sätta sig i bilstolen. Och hon är stark, den lilla terroristen.

Föreställ er därefter en mor som är trött så in i norden. Så där så det värker och spänner överallt. Allra mest mellan öronen.

Addera sen en nioåring som just nu tycker att mamma är den dummaste i hela världen. Och en sexåring som går och imiterar arga fåglar hela tiden. [Jag säger bara en sak: e-n-e-r-v-e-r-a-n-d-e.]

Multiplicera med världens (jag lovar!!!) kladdigaste fönster (j-kla vårsol) och en bil som låter som en trasig skördetröska (hur nu de sen låter, men jag föreställer mig att det är högljutt).

Upphöj slutligen det hela med lite jobbstress. 

Om ni lyckas komma fram till en lösning, förstår ni anledningen till dvalan här på bloggen.

 

27.03.2013 kl. 21:23

Höjdpunkten

Ska man skratta eller gråta när man märker att man vid 19-snåret börjar räkna ner till stunden då man får slänga sig i soffan för att stirra på nån halvt meningslös TV-serie? Och att det när man äntligen slänger sig i nämnda soffa verkligen känns som dagens höjdpunkt? 

Oftast känns det helt okej att höjdpunkterna i mitt liv just nu utgörs av att få läsa tidningen i fred (på vessan) och att få slänga sig i soffan om kvällarna.

Ibland, om än ganska sällan, känns det ändå lite onödigt tomt och enformigt.

20.03.2013 kl. 22:54

Före och efter

Jag lovade visst i nåt skede inredningsinlägg a´la Ensamma mamman. Nu tänkte jag bjuda på ett klassiskt sådant, ett före och efter-inlägg. Denna gång står vår tambur i turen, eller rättare sagt är det vår tambur som genomgår en förändring.

Såhär såg den ut igår några timmar innan barnen återvände från sin pappa: 

                                                  FÖRE

(Jo, hade använt lite av min lediga tid till att städa, men det var det värt. De timmar det varade vill säga.)

Idag vid 17-snåret såg samma tambur ut såhär:

                                              EFTER

 

Att sånt.

Men en trevlig vecka kan jag ju passa på att önska er i vilket fall som helst!

                       

18.03.2013 kl. 19:25

Söndagsbio

Barnen var hos sin pappa det här veckoslutet. Jag önskade kanske att ledigheten skulle ha piggat upp mig mera, men är nog fortsättningsvis lite nedstämd. Kan inte riktigt sättar fingret på anledningen. Är antagligen bara trött. Då brukar känslan av meningslöshet ta över.

Gjorde egentligen inte så mycket den här helgen. Idag var jag ändå på bio med min syster och vi såg den inhemska filmen Kerron sinulle kaiken. Jag tyckte om den. Mest för att den kändes rak och ärlig.

Det var en sak i slutet av filmen som jag fastnade för. Ett par besluter sig efter många om och men och svängar hit och dit att skilja sig. Och efter att värsta konfliktdammet lagt sig konstaterar kvinnan bara att det egentligen känns som en lättnad. För nu behöver ingen av dem låtsas längre.

Det där funderade jag på hela vägen hem. För jag kunde identifiera mig precis. Det första jag kände när separationen var ett faktum var lättnad. Lättnad över att en lång kamp äntligen var över. Jag och mina barns pappa hade ju visserligen kämpat för vårt förhållandes överlevnad, men inte heller det kan man hålla på med i all oändlighet. Långa perioder blev det dessutom just ett slags låtsaslek om att allt var bra. Bara för att vi så innerligt både ville att det skulle vara det. Men det bär inte i längden. 

Fastän jag nu stundvis kan sakna nån att dela min vardag med, nån som kramar om då det känns som motigast, kan jag ändå känna frid över att åtminstone inte behöva låtsas längre.

17.03.2013 kl. 18:58

Nere

När jag blir för trött fastnar jag. Har ingen ork att tänka positivt. Anar bara faror och risker och eländigheter som lurar överallt.

Ack om man fick dela dessa med någon som självklart skulle finnas där. Orka lyssna när man öser ur sig allt det där som tynger. Bileländet som har nåt skumt ljud. Igen. Alla räkningar som hopas, som får mig att oroa mig att ekonomin ska kantra. Och allt som gäller barnen, både de stora och små orosmomenten. Alla utmaningarna på jobbet just nu. Kraven från alla håll och kanter.

Det är ju så enkelt att får man klä det man oroar sig för i ord, dela dem med nån, så lättar det. Visst finns det mänskor omkring mig som jag kan och får prata med. Mer eller mindre när som helst. Men det skulle vara så skönt att veta att nån lyssnar utan att jag behöver göra dess större ansträngningar. Nu blir det ju mera så att jag uttryckligen måste vända  mig till nån för att få prata av mig liksom.

Äsch. Rörigt att förklara. Men det här är jag lite nere över just nu. OCH alla ovannämnda orosmoment utöver det, förstås. 

Ingen höjdarvecka såhär långt precis.   

13.03.2013 kl. 18:49

Snurrigt

Idag när jag stötte på en bekant på dagisgården konstaterade hon att jag verkade stressad.

Hade väl kanske inte själv tänkt på det. Men när jag lite senare stod och skalade potatisar kände jag att visst är jag, om inte direkt stressad, så uppskruvad.

Jag minns inte ens längre när jag skulle ha fått vara för mig själv ens en lite mer än några svettiga timmar (vilka jag visserligen också är tacksam över, för att undvika missförstånd). Men när man är med barnen ensam så gott som all den tid som inte spenderas på jobbet, så blir det allt mer uppskruvat efterhand. Tafatt famlar jag efter alla miljoner trådar som ska hållas reda på. Just nu känns det som om alla vore en enda stenknut. Det blir sådär när man aldrig riktigt hinner pausa. Allt snurrar till sist på j-vligt fort. Utan att man hinner med. 

Och så blir jag nervös. Irriterad. Lättretad. Stingslig. Känslig. Arg. Argare. Argast av alla. Och snurrig, framförallt snurrig. 

Tänk att få vara bara för sig själv en dag eller två. Tänk om nån annan skulle ta hand om den här rumban nån litenliten gång istället för mig. Skulle inte behövas några lottovinster för att göra den här mamman lycklig precis.

12.03.2013 kl. 19:41

En sån dag

Var förstås trött ren imorse, efter kalasandet. Sen blev det bråttom på skidevenemang. Håll nu sen reda på tre barn och stavar och monor och nummerlappar och f-n och hans mormor e-n-s-a-m. Jomade inte en så jomade garanterat en annan. Och krånglade inte den enas bindning så var snöret trassligt på den andras mono. Men visst var det roligt när dom väl kom iväg. (Förutom minstingen som totalstrejkade vid startlinjen och fick bogseras i mål...)

Efter skidandet var det inte längre enbart jag som var trött. Och sen blev resten av dagen färgad av det. Skrik och gråt och gnäll och bråk. Och lite mera skrik. Jo knuffande och knipande och skvallrande också, förresten. Inte ens Buu-klubben var riktigt bra idag.

Till sist var det jag som ropade högst tror jag. Fick gå ut med roskisen för att kyla ner mig. Eller kanske främst mina överhettade nerver.  

Urk en sån dag.

10.03.2013 kl. 21:42

Fullbokat

Nu har vi kalasat. Och visst är det roligt när man väl hinner sitta ner och dricka en slurk kaffe och framförallt umgås med vänner och släktingar som man träffar alltför sällan.

Lägenheten till och med är i relativt gott skick. Kalas- och besöksfördelen. Att man inte täcks släppa folk över tröskeln innan det allra värsta är bortgallrat alltså.

Sen landar man å andra sidan ganska pladask så fort kalaset är över. Men det var ju åtminstone lite fint här hemma i timmarna tre. Kan man ju försöka trösta sig med.

Nu sitter jag och tar igen mig efter att ha stått i sen nio imorse. Imorgon blir det både skidevenemang på förmiddagen och danstimme för gossebarnet på eftermiddagen. Och jag undrar vad som rörde sig i övrevåningen när jag överbokade denna helg såhär radikalt.

Har nämligen blivit ganska bekväm av mig. Märkt att less is more. Vi mår alla bättre ju mindre farande hit och dit det blir. Det är nämligen ett stort projekt vareeeeviga gång hela det här patrasket ska fixas iväg nånstans...  

 

09.03.2013 kl. 22:08

Måndag

Ja. Såhär har vi det. Mest varje dag. Mest i varje rum.

Lite ångest framkallar detta faktum eftersom vi inkommande lördag ska fira en lite treårig fröken i detta hushåll.

NÄR ska jag hinna röja? För att inte tala om allt annat som (på gott och ont) ska fixas inför kalaset?

(Ps. Det där bruna odefinierbara föremålet mitt på golvet är förresten en halväten surbrödssmörgås. Och jo, för er som undrar så äter vi bara vid köksbordet också hos oss. I princip alltså. Suck...)

04.03.2013 kl. 21:57

Några lediga timmar

Det blev nu så att barnen imorse åkte till pappa och är där över dan. Igårkväll när detta blev klart var den första tanke som slog mig "vad bra då ska jag boka tvättstuga". Ja det var nästan som om hjärtat tog ett litet glädjeskutt där. För vad är nu sist och slutligen härligare än att få tvätta ifred?

Nåja. Det var ett glädjerus som varade i 15 sekunder. Sen kände jag mig enbart patetisk. Att det första som slår en när man får lite tid för sig själv är hur mycket hushållsarbete man hinner få undan, är ju inget man har lust att skryta med precis.

Sen bestämde jag mig visserligen för att strunta i hushållsarbetet. Så nu sitter jag här och stirrar på röran. Är igen lite handlingsförlamad av dessa lediga timmar som kom lite som en överraskning. Det är, hur konstigt det än låter, lite svårt att ta igen sig på beställning liksom.

 

         

03.03.2013 kl. 12:35

Irritationsmoment

Härmomdagen när jag lyssnade på radio pratade redaktörerna om skilsmässor. Och givetvis hördes kommentaren som får mig att resa ragg. Nämligen att folk nuförtiden skiljer sig "för lätt".

Spader. Spunk. Satan i gatan så irriterad jag kan bli på denna förringande fras. Som dessutom ljuder alltför ofta. Antagligen från lyckligt gifta mänskors munnar dessutom.

För det kan inte finnas en endaste människa som skiljer sig "för lätt" eller för skojs skull. Möjligen ångrar nån promille sitt beslut att gå skilda vägar. Men jag vågar nog påstå att det handlar om en så smärtsam process att få ger sig in i den av små orsaker.

02.03.2013 kl. 19:26

Vårens första dag

Senaste gång hos familjerådgivaren pratade vi om pappor som försvinner. Min egen pappa försvann ur mitt och min systers liv på 80-talet och familjerådivaren konstaterade att det på den tiden mera var en regel än ett undantag att pappor tog sitt pick och pack och struntade i allt vad ansvar heter. Numera pratas det mera om den här saken och vikten av att barnen får ha båda föräldrarna kvar även om alla inte längre bor under samma tak. 

Och det man ser i Fpa-blad eller tidningar riktade till föräldrar är just de lyckade lösningarna. De där mamma och pappa klarar av att samarbeta och jobba för barnens väl trots skilsmässa. Leende pappor och mammor och nöjda barn. System som fungerar smärtfritt. 

Det är mera sällan man får läsa om alla de familjer där det inte slutade riktigt lika lyckligt. De där papporna försvann. Eller de där papporna av olika anledningar inte klarade av att bära det ansvar som föräldraskapet innebär. Eller de där skilsmässan blev inkörsporten till en helvetesrumba av tvister i olika rättsinstanser om vem som får vara med barnen när och hur och varför. Där man tappade bort den viktigaste tråden, trasslade in sig i en massa meningslösa istället.

För den enda som borde vara viktigt för varenda mamma och varenda pappa är ju att barnen har det bra. Att de inte ännu skulle behöva bära flera sorger än den att mamma och pappa inte längre vill bo tillsammans.

Det känns eländigt att höra till den trassligare gruppen. För hur jag än hoppas verkar det omöjligt för oss att få ett system där barnen inte blir besvikna.  

Det känns som om strulet aldrig kommer att ta slut. En liten tröst är att det åtminstone officiellt idag är vårens första dag. Så väljer jag att tänka att med vårljuset kommer även hoppet tillbaka.

Den här låten hör dessutom till en av mina favoriter.

 

01.03.2013 kl. 23:08

Dåliga dagen

Skitdag på jobbet. Inget gick riktigt som det skulle. En tung eftermiddag ovan på det. Lite för många saker att uträtta, lite för mycket känsla av otillräcklighet.

Det är tungt att vara irriterad en hel dag. Tungt när det kryper myror under skinnet på en ren klockan halv åtta på morgonen. 

Må fredagen och efter det veckoslutet rädda mig. Snälla.

28.02.2013 kl. 22:45

Lässtund

Idag kom jag på mig själv med att sitta på toalettstolen (med locket på och dörren låst) och läsa en tidning. Det var liksom enda stället som jag fick vara något sånär i fred. Ens en stund.

Absurt. Men vad gör man inte för en liten minimal stund helt för sig själv? Och jag fick ju faktiskt läsa i fred i hela tolv minuter. Kanske rentav i tretton.

27.02.2013 kl. 21:59

Jag är en 36-årig ensammamma med tre barn. Här blir det mest vardagsbetraktelser ur mitt och ibland  även ur barnens perspektiv.

Vill du nå mig mera privat? ensamma[at]luukku.com

Vardagshjältarna
Softy
Hannah Norrena
Nickby rapporterar
Nadja mitt i livet
Basse
moln på himlen
Malin och Freja
Sofia i synnerhet
Anne Hietanen
Kalastajan vaimo
Lilla Hanna i stora världen
Alfamamman
Laura
hemMAMAmi
Inredningsdrömmar och rackarungar
Muminmamman
Single forever?
AnnaK
The tit
Snigeln Haralds Liv och Leverne
Linn
Peppe

Senaste kommentarer

04.11, 16:01Om det här med en ny partner av Annika
10.10, 22:58Om det här med en ny partner av oldcar
27.04, 21:46Dags att sätta punkt. av Henna