Söndagsrabalder

Så var vardagen här. Med buller och bång. Och alldeles för många svordomar... Man tycker kanske att jag till exempel skulle ha hunnit byta lakan vid ett lämpligare tillfälle än just ikväll. Men icke. Istället har jag denna afton varit arg och irriterad och snäsig mot barnen. Endast av den anledningen att jag vid 19-snåret insåg att allvaret börjar imorgon igen, vare sig vi vill det eller inte. Och då började mitt inre irritationsmonster göra det besvärligt för oss. Vid det skedet var nämligen samtliga täcken och dynor ännu ute på balkongen och jag hade tvättstugetiden på hälft. Miljoner jobbsaker ogenomtänkta och dagiskassar opackade. För omväxlings skull tänkte jag tanken på hur mycket enklare det skulle vara att dela lite på uppgifterna vid exempelvis läggdags. Nu blev det istället så att jag bytte lakan, fixade kvällsmål, sprang till tvättstugan och gnällde om tandborstning ungefär i samma andetag. S-U-C-K. Man blir slut av mindre vill jag lova.

Så det blev onödigt dålig stämning här hemma denna sista sportlovsafton. Dessutom försvann lilltösens älskade pupu igår. Den har hängt med sen dag ett och nu är den spårlöst borta. Antagligen ramlade den ur vagnen igår då vi var ute. Och trots ihärdigt letande och flera spanare, hittade vi den inte. Hon sov som en kratta förra natten och ropade på sin "appuuuu" flera gånger i timmen. Jag sov följaktligen inte mycket bättre. Plus att det skär i mitt hjärta när jag ser hur lessen den där lilla mänskan är över att hennes kramdjur är borta. 

Imorgon ny vecka och nya utmaningar. Förhoppningsvis lugnare kvällsrutiner...

24.02.2013 kl. 21:35

Sportlov på slutrakan

Så var sportlovsveckan nästan till ända. Tack och lov återstår ännu två dagar. Då ska vi försöka göra så lite som möjligt. Nu har vi haft program varje dag och just nu känns det nästan som om det blev lite väl mycket av det goda. Även om det enbart är roligt att träffa vänner man annars ser alldeles för sällan. Men det blev inte så mycket paus eller vila som det kanske borde ha blivit.

När den där mörka vintervardagen slukat all ork att umgås. Då känns det ju som att man behöver ta igen det när det väl blir lov.

Så mycket egentid har det inte blivit dock. Vilket börjar kännas. Nerverna är betydligt spändare än de var i början av veckan. Nu är det dessutom ytterst oklart när barnen kan åka till pappa, vilket också är tärande. Dels för att barnen frågar så gott som varje dag, dels för att jag inte överhuvudtaget vet när jag får vara för mig själv nästa gång. Ja mer än i bilen på väg till jobbet då.

Samtidigt märker jag att jag har börjat acceptera att det är såhär det är. Jag måste orka och då orkar jag. Inte lätt alla gånger, långt ifrån. Kanske jag helt enkelt har blivit van. På gott och ont.

Van vid att det för det mesta är bara jag och barnen. Med allt vad det innebär. 

22.02.2013 kl. 22:31

Jag skulle ha varit ensam

Om allt gått enligt planerna skulle jag ha varit ensam det här veckoslutet. Nu gick det inte enligt planerna och gudarna vete när det kommer att göra det.

Det är den ena komplikationen efter den andra och jag vet jag vet jag vet att man inte kan anta att livet går sin gilla gång utan dess större trassel på färden. Men ändå känns det bara för eländigt när man igen tvingas se sina barn gråta över att de packade pappaväskorna i onödan.

Suck. Man tycker att vi borde börja vara vana vid det här laget. Men se nej. Det är vi inte. Barnen väntar så de knappt hålls i byxorna på att få åka till pappa. Och för att vara helt ärlig så väntar jag faktiskt också på att bara få vara för mig själv. Vill inget annat just nu. Och tanken på en runda på stan och kanske en kopp kaffe ensam nånstans, hade faktiskt ren hunnit passera mitt medvetande även den här gången. Så nej, det kändes inte det minsta roligt att det istället blev att trösta ledsna barn.

Nu har ju den värsta besvikelsen lagt sig för den här gången. Men jag kan inte låta bli att undra om det nånsin kommer att kännas självklart att barnen får åka till pappa regelbundet? Kommer det nånsin att kännas självklart att jag kan planera in ett eget program utan att behöva tänka på och kolla med back up-barnvakter för säkerhets skull?

Det känns inte så nu. Med alla eländiga omständigheter som orkar sätta krokben för oss. Men jag orkar ändå hoppas.

 

 

16.02.2013 kl. 23:02

Pappor som försvinner

Jag följer även i år med serien Iholla som går på AVA-kanalen måndag till torsdag. Ifjol var jag riktigt imponerad av kvinnorna i serien och av hur de delade med sig av både de med- och motgångar som livet innebar för deras del under det halvår de filmade sin vardag. I år är jag inte imponerad överhuvudtaget. Snarare irriterad. Och sen känns en del av kvinnorna nästan pinsamma i sin öppenhet. Jag kan inte säga vad, men nåt är det som brister i år.

Hursomhelst så tittar jag nog på den halvtimmes långa avsnitten såväl som varje gång. Kanske för att två av deltagarna är ensammammor. Och jag känner igen mig i en hel del av deras tankar och känslor. Den ena av dessa mammor tampas dessutom med det faktum att pappan till hennes söner försvann. Sa tack och adjö för att inte återkomma.

Hujedamej så sorgligt. Jag slås igen av frågan hur det ens är möjligt att pappor försvinner? Hur kan man lämna sitt eget kött och blod och leva vidare efter det? Hur?

Jag vet att det är mer komplext än att papporna bara går upp i rök. Att det många gånger antagligen handlar om trauman och mentala problem som begränsar deras handlingsförmåga.

Men det blir trots det inte lättare att acceptera att det är alltför många pappor som försvinner. Och visst finns det mammor som gör det också, även om de är in en minoritet i den här frågan. 

Föräldrar ska inte försvinna.

15.02.2013 kl. 14:59

Kvällens bild

Ja nog var det ett fasligt projekt att få bilden förminskad... Men tack loppan för dina tips! Är nog ärligt talat inte så intresserad av alla dessa tekiska finesser och möjligheter som finns idag. Ja eller intresserad är jag väl, men har ingen motivation att sätta mig in i dem. Skulle liksom vilja kunna sådär bara, utan att behöva sätta tid på saken. Så åtminstone tillsvidare blir det nog lite hafsigt redigerade bilder, då när jag känner att jag har nåt jag vill dela med mig av.

Ikväll blev det vårt badrum. Som ni ser fungerar utrymmet även som grovkök och tvättstuga och allmänt "släng in allt onödigt när det kommer gäster-rum". Och ni skulle bara veta hur mycket man kan få att rymmas på fyra kvadrat. Släng er i väggen alla hus med moderna och välplanerade grovkök, liksom. Nån gång kan det vara lite knepigt vid tandborstningsdags när barnen tycker att dom inte riktigt ryms in. Men det är ju obetydliga detaljer. 

13.02.2013 kl. 20:44

Litet bakslag

En bekant som i ett halvår varit ensammamma i veckorna uppdaterade på facebook hur härligt det är när hennes man äntligen flyttat till samma stad som hon och barnen. Och hur hon njöt av att sitta i soffan och ta det lugnt medan mannen nattade barnen. Före det hade han hunnit både dammsuga och laga mat. Sist konstaterade hon bara att hon lyfter på hatten åt alla ensamföräldrar.  

Sen var det var inte hennes fel alls att jag blev illa till mods av att för hundratrettioåttonde gången slås av att det aldrig kommer att bli så i mitt liv. Det kommer tvärtom alltid att vara jag och bara jag som lagar både mat och torkar damm och skjutsar och nattar barn. Det blir för min del inga lata kvällar i soffan på många långa år ännu.

Hur medveten jag än är om detta faktum punkterar den där insikten nåt i mig varje gång den sticker upp sitt vassa huvud. Numera har jag ju lärt mig att den där trasiga känslan går om. Men ännu jag har inte lärt mig att värja mig, jag blir fortfarande lika överrumplad av den.

Hade väl kanske tänkt mig att jag inte skulle behöva dras med det där längre.

 

12.02.2013 kl. 21:24

Totalkaos

Har högst antagligen rubricerat nåt inlägg på samma sätt förr nån gång. Men det är ett faktum. Vårt hem, vår borg är ett enda stort totalkaos.

Jag vet inte riktigt när det spårade ur för jag började "städa" i vanlig ordning på fredagen. Men det blev liksom bara råddigare ju mera tiden gick.

Och nu är det måndag och kaoset har tagit över. Käppte ett par bilder att lägga upp som bevis, men eftersom jag är föga tekniskt lagd kunde jag inte förminska bilderna så att de skulle rymmas in här.

Nån som kan tipsa mig om hur man förminskar bilder...? Eller på hur man får ordning på torpet, om det nu är så att det finns nån till på detta jordklot som inte kan förminska bilder, men ändå känner för att ge ett tips?

Sign. Tekniskt obegåvad storstökare 

11.02.2013 kl. 21:41

Fem vackra ord

Ehjimmät meistä on sirpaleista tehty.

Han är nog min favoritpoet över alla andra, Tommy Tabermann. Jag slås på nytt och på nytt av hur vackert den mannen kunde formulera sig.

07.02.2013 kl. 21:36

Måndagsinsikt

Idag har jag inte känt mig trött. Alls. Inte på jobbet, inte hemma. Tänk så enkelt det sist och slutligen vore om man regelbundet fick ta igen sig.

Fast jag vet inte å andra sidan om jag varje gång jag har tid för mig själv VILL enbart vila hemma. Känns nog som om det skulle bli lite trist i längden.

De senaste två-tre åren har ändå jag yrat på som en halshuggen höna mer eller mindre varje dag. Det var svårt att stanna efter separationen och jag hade bråttom. Vet inte vart, men nånstans. Var väl rädd att missa nåt, inte för att jag heller vet vad.

Det är nog först nu jag börjar landa. Nu jag känner att mitt mentala underlag är åtminstone lite stabilare än det varit på mycket länge.

Ganska skönt egentligen. Att min frustration just nu främst "bara" handlar om vardagsruljangsen och alla de mödor den utsätter mig för.

04.02.2013 kl. 21:57

En ny vecka hägrar

Söndagskväll. Igen. Och nog var det ett kärt återseende när barnen återvände. Tre lyckliga klumpar att omfamna igen. Och så det sedvanliga dusch-kvällsmål-tandborstgnället ovanpå det.

Nu har lugnet lagt sig. Jag är förhållandevis utvilad efter ett veckoslut mer eller mindre för mig själv. O du ljuva tystnad, min käraste vän för tillfället.

Har brutit mot min egen regel om att inte städa under egentiden och storstädat barnens rum. Klarar inte av att vara i en bostad med två så genomstökiga rum som deras. Nu känns det bra i de två eller max tre dagar som ordning får råda. Sen vet jag precis hur det kommer att gå. Bra att veta att man inte förblir sysslolös när de åker iväg nästa gång. Heh.

Så har jag läst. Och läst och läst och läst. En tusen kilometer lång bok av Louise Boije af Gennäs. Blå koral. Andra delen i vad som ska bli en trilogi. En alldeles för lång bok om ni frågar mig, men kära nån så den griper mig. De första 200 sidorna är förhållandevis tunna innehållsmässigt, men sen drar den iväg. Jag tyckte den fösta delen Högre än alla himlar var helt ok, inget mästerverk, men inget bottennapp heller. Lite onödigt lång den med. Men nu med 100(av sammanlagt över 600 om jag minns rätt) sidor kvar av Blå koral börjar jag nästan fasa för att den ska ta slut. Jag minns faktiskt inte när jag skulle ha blivit såhär (delvis till och med illa) berörd av en bok. Och ändå skriver Boije af Gennäs bara om livet. Om alla de svängar och kullerbyttor det kan utsätta oss sist och slutligen ganska försvarslösa människor för. 

Fasiken så tagen jag är. Det var länge sen sist, såhär på det litterära planet. (Och på många övriga plan också, må jag väl tillägga...) 

03.02.2013 kl. 21:49

Få se om jag lyckas publicera nåt överhuvudtaget...

Herrijestas så virrig allt detta nya gör en ensam stackars mor. Jag saknar ren min gamla och trygga blogg.

Nånej. Egentligen är det rätt uppiggande att behöva sätta in sig i lite nya finesser på bloggerifronten.

Men just nu tänker jag inte göra det. Nu ska jag bara vara ensam. Det är det enda jag vill och behöver. Skickade just iväg tre överspralliga barn med deras pappa och har inte riktigt ännu tagit in att de två kommande dygnen är bara mina.

Trevlig helg!

01.02.2013 kl. 19:14

Jess, imorgon far vi till pappa!

Äldsta dottern var alldeles ifrån sig av lycka när hon insåg att det efterlängtade pappaveckoslutet är precis bakom knuten. Oj så vi har räknat och kryssat av dagar i almanackan.

Själv vågar jag inte riktigt ännu tro att de verkligen kommer att åka iväg. Jag vill ju så innerligt, jag med, både för deras och för min egen skull. Men efter alla krångligheter de senaste pappahelgerna, så är jag rädd för baciller och allehanda krångligheter som i värsta fall kan sätta käppar i hjulet även denna gång *snälla skona oss från dylika*.

Jag hoppas jag får spendera två dygn alldeles ensam. Det är det enda jag längtar efter just nu. Tystnad. Lugn och ro. Så jag har tid att lyssna till mina egna tankar och funderingar. Det är uteslutet under vardagarna. Då är det enbart det praktiska som jag har energi att uppmärksamma.

31.01.2013 kl. 21:08

Trööööögt

Orken är obefintlig. Och det är hemskt. Fasligt att ren före man ens kommit iväg på jobb vara helt urvriden, för att inte tala hur det känns när man vid arbetsdagens slut masar sig till bilen medveten om att tyngsta passet kvarstår.

Jag vill ju vara en glad och snäll mamma som orkar. Inte en som bara räknar minuter till läggdags och som före det gör det som ska göras mest för att hon måste.

Lite nöjd är jag ändå över att vi tillsammans med barnen faktiskt har fått undanröjt en hel del. Det ÄR lite mindre saker som dräller just nu. Så har jag faktiskt lagt mig i tid minst fyra dagar i veckan.

Synd att jag ändå ska vara så fasikens trött. Det är nu bara så att det inte är roligt att ha ansvar för allt ensam. Men om drygt två veckor blir det sportlov. Då slipper vi åtminstone väckarklockan. Och sen börjar nedräkningen till våren. Jihuuu! För jag vet att det lättar lite när vi slipper vinterhalare och hjälmmössor och fuktiga yllesockor som ska av och på. Och framförallt när snön äntligen börjar smälta istället för att välla ner från himlen var och varannan dag som den gör för tillfället...

30.01.2013 kl. 21:47

Fredag

Jag ville bara säga att jag är fasligt avundsjuk på alla som lyckas med konststycket att skapa fredagsstämning hemma hos sig. Lite städigare än om vardagarna och lite lyxigare och så där allmänt gemtyligt stämning menar jag.

Själv kommer vi liksom aldrig så långt. Varje fredag tror jag att jag ska hinna röja och fixa och ställa i ordning. Och varje fredag misslyckas jag. Visst brukar jag försöka laga lite festligare mat, men det känns lite rumphugget att sitta där vid ett köksbord som kantas av tidningshögar och allehanda tjafs. Med ett överfullt diskbord i bakgrunden. Och en allmänt stökig bostad utöver det.

Idag köpte jag en kvast tulpaner. Makade undan största högen av diffust tjafs från köksbordet. Det blev min fredagsstädning det.

Bara att acceptera att jag inte kommer att hinna ifatt när det gäller hushållsgöromål under de närmaste åren.

 

25.01.2013 kl. 18:43

Status: loppuslut

Nioåringen börjar visa tonårstendenser och jag skrämmer nästan ihjäl mig själv med tankar på vad som komma skall.

Sexåringen sexårstrotsar. Vill helst bara speeeeela. Inte lyda sin mor det minsta. Och allt är trååååååkigt. Mamma är "bara arg hela tiden".

Snart treåringen är treårs(?)galen. Kastar mandariner i butiken, kör in i folk med sin lilla butikskärra (som är lastad med både det ena och det andra hon hunnit vräka ner i den under butiksracet...). Rymmer iväg vid kassan, ut mot de automatiska dörrarna och parkeringen. Skriker. Sparkar. Klär av sig när mamma försöker ingripa och både handla och jaga barn och betala och se till att barnet inte blir överkört på samma gång. Sen är lilla damen ju ganska fartfylld och viljestark även hemma. Och i bilen då hon ska spännas fast i bilstolen. Då hon ska hem från parken och dagmamman. Då vi är i bibban. Osv. osv. osv.

Ja och bilskrället orkar jag inte ens kommentera. På verkstaden för -nte gången inom några månader. J-vla felkoder som inte slutar blinka.

Men det är ju åtminstone veckoslut. Heh...

 

 

 

25.01.2013 kl. 13:58

Jag är en 36-årig ensammamma med tre barn. Här blir det mest vardagsbetraktelser ur mitt och ibland  även ur barnens perspektiv.

Vill du nå mig mera privat? ensamma[at]luukku.com

Vardagshjältarna
Softy
Hannah Norrena
Nickby rapporterar
Nadja mitt i livet
Basse
moln på himlen
Malin och Freja
Sofia i synnerhet
Anne Hietanen
Kalastajan vaimo
Lilla Hanna i stora världen
Alfamamman
Laura
hemMAMAmi
Inredningsdrömmar och rackarungar
Muminmamman
Single forever?
AnnaK
The tit
Snigeln Haralds Liv och Leverne
Linn
Peppe

Senaste kommentarer

04.11, 16:01Om det här med en ny partner av Annika
10.10, 22:58Om det här med en ny partner av oldcar
27.04, 21:46Dags att sätta punkt. av Henna