Jag vill bara vara mamma och känna att det räcker

28.02.2014 kl. 18:25

Ibland kan jag fastna i känslan av att det är såå svårt att vara förälder. Eller kanske det snarare handlar om att jag rätt ofta känner att jag på nåt sätt gör för lite eller fel. För vart jag än vänder mig så finns det faror och risker och obehagligheter som jag som förälder minsann borde se till att skona mina barn ifrån. Är det inte direkta faror det handlar om så är det nåt jag definitivt borde göra för att mina barn ska ha de bästa förutsättningar att klara sig i livet.

Jag behöver bara öppna tidningen så översköljs jag av allehanda forskningsresultat och rapporter som informerar mig om hur farligt det egentligen är att leva. Ni vet, typ allting är ju giftigt eller besprutat eller oetiskt framställt. Inte bara maten utan kläderna, leksakerna osv. Och är det inte dem det är fel på är inneluften i dagis eller i skolan garanterat skadlig på nåt sätt. Sen är det ju riskabelt att vara ute för mycket för det är ju sannolikt att man råkar ut för regn som innehåller utsläppsrester eller nåt annat ohemult. Och du milde, glömde ju mobilerna och pekplattorna och modemen som är strålande exempel på orsaken till att det antagligen snart kommer att växa ut antenner ur huvudet på oss. Eller så blir vi treögda. Minst.

Sen finns ju risken att vi inte borstar våra barns tänder tillräckligt noga, inte tillräckligt ofta, att vi använder fel sorts tandkräm som förstås, belastar vattendragen enormt. Att vi inte läser sagor för dem så ofta som vi borde. Eller så ser vi, eländes föräldrar, inte till att rör barnen inte på sig tillräckligt och undviker att hamna i riskgrupper för såväl diabetes som övervikt och, hemska tanke, sociala problem. Alternativt hjälper vi dem för mycket eller alldeles för litet.

Och så vidare. Och så vidare. Och så vidare. Det är liksom aldrig tillräckligt bra. Nu drar jag visserligen saken till sin spets i det här inlägget, men känner ni nånsin att ni inte räcker till? Eller är det bara jag som suger åt mig all den här (rentav delvis onödiga?) informationen och stundvis får nåt slags ångest över att jag aldrig kommer att lyckas skydda mina barn från alla dessa hemskheter som vi blir så noga informerade om och i förlängningen rimligtvis borde sträva till att undvika? Om nån lyckas vara förälder utan (dess större) prestationsångest får man hjärtans gärna berätta hur man resonerar isåfall! 

 

   

Kommentarer (3)
Spamfilter
Skriv siffran 5 med bokstäver:
Väldigt bekant :). Jag har mest ångest över att de kommer att ha psykiska problem resten av livet då de bor med Monstermamman och aldrig mer ser Den Frånvarande Pappan :'(.
En till;28.02.14 kl. 22:46
Jo den där aspekten tog jag inte upp i inlägget, direkt i alla fall... Jag har megaångest över samma sak. Mina barn träffar visserligen sin far något sånär regelbundet, men nån naturlig del av vår vardag är han nog inte. Tyvärr. :( Och det dom ser av mig är ju oftast rätt monstrigt... *puust*
02.03.14 18:26
Jaaaaaa. Och så går man omkring med ett konstant lite dåligt samvete och stress för att man veeet att man borde köpa etiskt framställda kläder och ekologisk mat och så vidare och så vidare. Undrar lite smått om det är vi som är hysteriska, eller om samhället vi lever i är ovanligt barnovänligt? Kanske båda.
Vanessa01.03.14 kl. 13:26
Huh, tror jag inte ska analysera den saken desto mera, leder bara till ännu mera funderingar och dåligt samvete... :D (Förresten vanessa, märkte att jag glömt att svara på din senaste kommentar om råddet, förlåt, har svarat nu! Det blir sådär när man numera kollar en del på mobilen, vill helst inte knappra svar den vägen. Samtidigt kännsdet heligt för mig att svara på varje kommentar, tycker ju så om att ni delar med er av era tankar och åsikter!)
02.03.14 18:32
Instämmer med föregående skrivare och dig. Hur man än vänder sig. Ganska många människor har dock sagt mig att jag tänker för mycket. Kanske du också gör det.

Men jag tycker det är sååå svårt att komma ifrån att detdär myckna tänkandet skyddar mot faran att tänka för lite. Eller det kanske inte är någon fara i att tänka för lite?
mirjamia01.03.14 kl. 21:04
Jag tror inte man kan tänka för mycket. Är nog farligare att inte tänka alls tror jag. Jag tänker mera att det delvis handlar om det här ständiga informationsflödet vi tvingas ta ställning till. Och att vi kanske kunde besparas åtminstone en del av den informationen? Vissa saker måste ju helt enkelt vara viktiga på riktigt, andra mindre viktiga. Eller? Men är man känslig förstorar man lätt upp nån bagatell som sist och slutligen kanske inte spelar så stor roll? Ääääh, blev svårt det här. För samtidigt så vill man (jag, heh...) ju veta... Allt. *suck*
02.03.14 18:38

Jag är en 36-årig ensammamma med tre barn. Här blir det mest vardagsbetraktelser ur mitt och ibland  även ur barnens perspektiv.

Vill du nå mig mera privat? ensamma[at]luukku.com

Vardagshjältarna
Softy
Hannah Norrena
Nickby rapporterar
Nadja mitt i livet
Basse
moln på himlen
Malin och Freja
Sofia i synnerhet
Anne Hietanen
Kalastajan vaimo
Lilla Hanna i stora världen
Alfamamman
Laura
hemMAMAmi
Inredningsdrömmar och rackarungar
Muminmamman
Single forever?
AnnaK
The tit
Snigeln Haralds Liv och Leverne
Linn
Peppe

Senaste kommentarer

04.11, 16:01Om det här med en ny partner av Annika
10.10, 22:58Om det här med en ny partner av oldcar
27.04, 21:46Dags att sätta punkt. av Henna