Om monstermammor

Publicerad 02.03.2014 kl. 18:47

Började tänka på det här med monstermammor. Dels eftersom Hannah Norrena (sorry, får ej länken att funka, ni får kolla upp hennes blogg själva...) skrev ett ypperligt inlägg om saken häromdagen. Dels eftersom jag till mitt förra inlägg fick en kommentar där monstermammefenomenet nämndes.

Usch vad jag tycker illa om att jag nästan dagligen sysslar med sånt som kan kategoriseras som monstermoderskap. Gastande, svordomar, fula och arga tankar och i värsta fall ord.

Aj aj aj. Detta gör så ont i mig och jag skulle så gärna trolla bort den här fasligheten ur vårt liv. Skulle så gärna vara snäll och glad mest hela tiden. Skona mina barn från sånt som de inte borde behöva uppleva, inte så ofta i varje fall. Men som de tvingas uppleva eftersom deras mamma alltför ofta är urvriden som en gammal golvmopp och följaktligen beter sig därefter. Det känns helt enkelt orättvist att det garanterat finns barn som får växa upp under mindre arga omständigheter. Och jo, jag vet att alla föräldrar skriker ibland, att alla blir trötta och gnälliga. Det är bara det att jag, när det är som värst, kan vara monstermamma långa tider i sträck. Och att det inte finns nån annan som tar över när jag är som mest monstrig. 

Har biktat mig rätt mycket om det här i familjerådgivningen. Och fått rådet att försöka ha förståelse för mig själv och min situation. Att det är omöjligt att orka (ensam) och att samtidigt vara enbart glad.  Sen har jag också fått rådet att försöka lugna mig själv när jag känner att det spårar ur. Om det är svårt att ha förståelse för sitt dåliga beteende så är det ännu svårare att hitta ens nåt slags lugn när jag väl börjar koka över.

Månne det blir enklare när barnen blir äldre? Jag menar inte nu att själva föräldraskapet skulle bli enklare (snarare tvärtom, antagligen...) men månne dessa raseriutbott blir lite mer sällsynta? Hoppas det. Just nu tänker jag att de kanske ändå delvis beror på att jag har så små barn och att föräldraskapet ännu är ganska fysiskt betungande och att jag av den anledningen blir arg så lätt. 

Å andra sidan vill jag inte nu ens tänka på hurudan vånda tonåringar kan förorsaka sina föräldrar och vilka drag detta kan framkalla hos mig som mamma. 

 

Kommentarer (7)
Spamfilter
Skriv siffran 6 med bokstäver:
Vi är två om ett barn och trots det så räcker inte lugnet till när fröken envis inte vill/kan/orkar tror ingen kan orka alltid
johanna04.03.14 kl. 22:13
Det är alltid skönt att höra att även andra föräldrar tappar tålamodet. Nog vet jag ju det, men när jag är som mest knäckt tror jag ju att jag är den enda i världen som härjar...
08.03.14 22:39
Ja. Av alla dåligt-samvete-grejer är monstermamman min värsta.
En vän till mig vars barn nu är i övre tonåren, berättade en gång om hur hon nu, när barnen var äldre, pratat igenom monstertendenser och annat ur deras barndom. Men såhär efteråt var det inget sånt de kom ihåg. Vad de kom ihåg var när föräldrarna hade varit riktigt orättvisa. När den ena systern hade ljugit och föräldrarna trott henne och syster två fått skulden och inte fått leka ute mer utan måstat sitta i sitt rum. Fastän det inte alls var så som föräldrarna trodde. Härmed försvarar jag inte monstermammandet, men jag tänker själv på det där som en smula lugnande i alla fall.
Jag har kanske ett större socialt nätverk än du (såhär på akutstadiet alltså), men en söndagsförmiddag när jag var så monstrig att jag själv höll på att gå åt fick jag en vän att vara med barnen en halvtimme, medan jag lade mig på sängen och lugnade ner mig. Insikten om att en halvtimme räckte var ganska skön. Knappast funkar det alltid, men om du bara har någon möjlighet, så testa.
Anonymous05.03.14 kl. 13:08
Min mamma har varit väldigt arg på mig och min syster när vi var små. Och jag har faktiskt så här efteråt tänkt att jag inte tagit dess större skada av det. :)
08.03.14 22:44
Det var jag som skrev föregående kommentar också men glömde underteckna.
Vanessa05.03.14 kl. 13:09
Kul att du meddelade, känns bra att veta "vem" som skriver. :)
08.03.14 22:45
hej,skickade dig ett litet mejl om mina funderingar kring detta.
Anonymous06.03.14 kl. 15:32
TACK för ditt mejl. :)
08.03.14 22:45
Monstermammor tror jag bor i dom flesta och det är också den mamman som jag själv har dåligt samvete över. Det jag brukar försöka göra när det händer är att jag ber om ursäkt för mitt dåliga beteende, säger förlåt och kramar om. Det rättfärdigar inga fula och hårda ord men man kan inte heller få dom osagda på nåt sätt, så då känner jag att det är viktigt att man pratar med sina barn om det efteråt.
Åsa08.03.14 kl. 19:02
Så där resonerar jag också. Ber alltid om förlåt när jag härjat för mycket. Men som du skriver, inte blir det ju mindre hemskt för det. Fast å andra sidan är det nog bra att prata med barnen om saken. Livet är ju inte bara dans på rosor och förr eller senare måste vi ju alla lära oss även det.
08.03.14 22:48
I feel you! Här är nerverna på helspänn mest hela tiden. Oftast kan man se till sig själv men ibland är nog barnen jäkligt bra på att reta gallfeber på mej. AAAArghhh!
nadia16.03.14 kl. 17:58
Det kan dom minsann, dom där pluttarna... ;)
18.03.14 22:23
Min mamma ropade mycket med oss när vi var små, hon var inte elak men gapade på och suckade och sa ibland "förbannade ungar" åt oss. Det minns jag ju, men int vet jag om jag tagit nån skada av det direkt, däremmot har jag inte nåt bra förhållande till min mamma idag; vad det beror på vet jag inte. Hon var väldigt orättvis, DET kommer jag bäst ihåg!

Men det värsta är, att jag själv nu håller på likadant med mina barn (förutom detdär med orätvisa, DET håller jag hårt på, att det ska vara rättvist). Jag ropar och härjar och uppför mig som en diktator ibland. Varför? Ovh hur gör jag för att tygla mig?
Anyone??
J31.03.14 kl. 16:12
Oj vad jag önskar att jag hade ett svar åt dig... Min mamma har också gastat rätt mycket åt mig, men hon har t.ex. aldrig svurit. Vilket jag alltså när jag är riktigt arg gör. :( Och jag tycker inte om att jag inte klarar av att vara så lugn och sansad som jag önskar. Sen brukar jag tänka att jag inte for illa av mammas skrikande jag heller.
31.03.14 21:32

Jag är en 36-årig ensammamma med tre barn. Här blir det mest vardagsbetraktelser ur mitt och ibland  även ur barnens perspektiv.

Vill du nå mig mera privat? ensamma[at]luukku.com

Vardagshjältarna
Softy
Hannah Norrena
Nickby rapporterar
Nadja mitt i livet
Basse
moln på himlen
Malin och Freja
Sofia i synnerhet
Anne Hietanen
Kalastajan vaimo
Lilla Hanna i stora världen
Alfamamman
Laura
hemMAMAmi
Inredningsdrömmar och rackarungar
Muminmamman
Single forever?
AnnaK
The tit
Snigeln Haralds Liv och Leverne
Linn
Peppe

Senaste kommentarer

04.11, 16:01Om det här med en ny partner av Annika
10.10, 22:58Om det här med en ny partner av oldcar
27.04, 21:46Dags att sätta punkt. av Henna