Om det här med en ny partner

19.03.2014 kl. 19:27

Har tänkt skriva det här inlägget ren en tid. Men dragit mig för det eftersom det känns så oerhört svårt att närma mig ämnet. Kanske för att jag inte riktigt vet vad jag känner och tänker om det.

Nämligen det här med att träffa nån ny efter att man separerat.

Det känns som om alla andra (heh...) är singlar ett år eller två efter att de skilt sig. Sen är deras vardag plötsligt nyfamiljens och allt verkar gå på räls. Och de är inte ensamma längre.

Nu provocerar jag er lite avsiktligt, givetvis vet jag att verkligheten är mer komplicerad än så, men det känns faktiskt som om jag är den enda, nå nästan åtminstone, ensamföräldern som kommer att vara det i all oändlighet. Trots att jag egentligen inte vill. Samtidigt som tanken på ett nytt förhållande skrämmer livet ur mig.

Jag menar h-u-r ska jag nånsin våga ta risken att allt går åt fanders än en gång? V-A-R-F-Ö-R känns det som om alla andra utom jag vågar ta den risken?

Visst har jag träffat några män efter att jag blev ensammamma, men varje gång slutar det med att det ändå känns lättare att backa ur. Lättare att bara vara vänner, utan risker för smärtsamma komplikationer.  

Inbillar jag mig, eller är jag ensam om dessa tankar? Ensam om att bära en paradoxal längtan som samtidigt får mitt sinnes samtliga alarmklockor att ringa. 

 

 

Kommentarer (11)
Spamfilter
Skriv siffran 7 med bokstäver:
Jo, alltså det där är så svårt. Man skall träffa någon, som man gillar, som gillar en, som gillar ens barn. Det är så mycket som skall klicka. Och sen som du säger skall man våga riskera att det går illa. Och då är barnen inblandade också, det handlar inte bara om en själv.

Nu är jag lite för trött för logiska slutledningar, men jag är ganska säker på att jag förblir singel ännu länge, för jag har inte tid och ork med något förhållande. Och inte är jag beredd att satsa på ett heller, för risken att det skiter sig är ändå ganska stor.
Åsa19.03.14 kl. 22:21
Jag tänker egentligen som du: att eftersom det högst antagligen ändå kommer att skita sig så är det liksom ingen idé. Men sen är det ju ett annan femma att jag inte VILL tänka sådär. Suck...
25.03.14 16:24
Jag tror att det beror mera på att du kommer att träffa rätt person och mindre på hur många år det gått sedan din skilsmässa. Det blir bra ännu, ska du se!
Basse20.03.14 kl. 13:03
Tack snälla Basse. :) Du skrev en gång för länge sen en lika uppmuntrande kommentar (gällande samma problematik som i inlägget ovan) och den brukar jag försöka tänka på när det känns som motigast på det här planet. Ibland hjälper det att nån annan ser på saken med sina inte lika trötta ögon.
25.03.14 16:29
Gillar att du tar upp temat,det är nog aktuellt för de flesta som blivit ensamma mammor.
Elens 20.03.14 kl. 13:24
Det är intressant hur "aktuellt" det känns trots att det åtminstone för min del inneburit rätt stora motgångar, både när det gäller relationen till mina barns pappa (som ju idag är rätt okej, tack och lov) och de män jag träffat efter separationen.
25.03.14 16:35
Du är inte ensam om detta dilemma. Är särbo sedan ett knappt år nu. Har inga planer på att flytta ihop. Vågar nästan säga att det kommer aldrig att ske. Jag vill inte dela besticken flera gånger. Det handlar ju om flera än mig själv den här gången.
En till!20.03.14 kl. 20:36
Jag har nog ren en längre tid tänkt att en ny relation för min del inte behöver betyda det som det betydde för 15 år sedan (dvs. det som "alla andra" har). Jag tänker mera som så att det som är viktigt för mig är känslorna. Inte så mycket ett gemensamt hem till exempel. Och vad roligt att höra att du är särbo. Det är ju en fin sak! Då finns det ju nån som du kan dela dina sorger och din glädje med, trots allt. :)
25.03.14 16:38
man får inte säga så här, men jag tycker inte det är bra att träffa nån ny några månader efter skilsmässa och flytta ihop. inte då det finns barn med i bilden. en skilsmässa är ändå så upprivande för barn att man inte kan förvänta sig att de genast ska anpassa sig till nya barn och vuxna. familjekonstellationen blir nog lätt så invecklad med nya partner, partners ex, partners ex nya osv. och halvsyskon hit och dit. o ja, jag vet att det här inte är en politiskt korrekt åsikt ;) du kommer inte att vara försörjningspliktig livet ut, så det är väl ingen panik att "måsta" träffa nån att flytta ihop med nu genast. lättare sen då barnen är större och har flyttat hemifrån.
Anonymous26.03.14 kl. 16:08
Jag tycker inte alls att du säger nåt politiskt inkorrekt. Visst ska mänskor själva få besluta om hur och när och varför de inleder en ny relation efter en skilsmässa, men nog har du ju rätt i att det kanske går onödigt snabbt i vissa fall. Just med tanke på att det i nyfamiljerna också är barn inblandade. Men sen tycker jag personligen att det skulle vara oerhört, och då menar jag OERHÖRT, tråkigt att behöva vara ensam sisådär tio år framöver. :) Men jo, jag medger, det är ingen enkel ekvation.
29.03.14 13:41
Om västerländsk bortskämdhet:jag skäms inte för den materiella standard våra förfäder och vi själva kämpat till oss- mycket tack vare att vi accepterar fördelningsprincip av tillgångar och skattepålagor .Att man kan ha svårigheter och missräkningar är en annan sak.personligen skulle jag finna det svårt att leva i "leendets land" -att inte få visa känslor.
Elena29.03.14 kl. 14:43
Min rubrik var väl aningen provokativ, jag vet... ;) Och jag håller helt med dig om att man MÅSTE få visa sina känslor. Just den här dagen behövde jag dock höra att världen inte rasar samman trots att jag just nu har lite (hjärte)sorger. Sen är ju hela den här västvärlden mot resten-diskussionen ju allt annat än okomplicerad så där annars. Kanske det rentav är bättre att inte fundera åtminstone FÖR mycket på den saken. Man blir ju virrig med mindre, utan att nu mena att allt elände i världen inte skulle bekomma mig alls. Oj puust, detta blev ju riktigt krångligt. :D
31.03.14 21:36
Nej du är verkligen inte ensam om att fundera på det där... själv har jag ju en pojkvän, men för min del handlar det (tyvärr) ganska mycket om att jag inte riktigt orkar vara ensam - men att flytta ihop och börja om med en delvis ny familj känns nog avlägset. (Jag menar inte att jag inte tycker om honom, men ibland är det hela så problematiskt att det kanske skulle vara sundare att vara singel.) Det vill säga, somliga dagar är jag helt färdig för det, andra dagar känns det som en omöjlig tanke. Och det känns ju som att om man ska "utsätta" barnen för det hela ska det inte göra deras tillvaro mer rörig än den redan är, inte riskera att det tar slut efter ett par år.
Kanske beror det till stor del på vad man varit med om i den förra relationen också, och varför den tog slut. Och ärligt talat tror jag inte jag är ensam om att vara dålig på att vara ensam, tror oändligt många relationer inleds just på grund av det. Tyvärr.
Vanessa31.03.14 kl. 15:47
Jag längtar mest efter nån att höra ihop med. För jag klarar mig bra utan att bo ihop etc. Vågar nog påstå att jag klarar mig rätt bra ensam. Men visst vore det härligt med nån som bryr sig mest om just precis mig. Men jag får väl tro på Basse som säger att den dagen nog kommer. ;)
31.03.14 21:38
kommenterat detta inlägg om ev.ny partner och dina ord omvälfärdssamhällets lyx.Önskar att du skulle skriva något om ekonomi för Pengar skapar för många mer ångest än saknad efter partner eller tidsbrist,eller är det inte bekymmer för dig.
gillar din kamp,först chocken att bli ensam,sedan att få pappan att ge barnen litet kontakt.Tycker du är seg och modig och har förmåga att formulera vardagsliv,därför förvånar tystnaden om ekonomi.Bästa hälsningar
Elena03.04.14 kl. 19:02
Hej Elena! Och tack för tipset! :) Ska ta upp pengar och ensamföräldraskap. Måste bara lite fundera på hur. Inget enkelt kapitel, det har du helt rätt i...
04.04.14 21:46
Månne min kommentar om ekonomi nådde fram?
Elena03.04.14 kl. 19:03
Om det är den som är här precis ovanför, så jo! :)
04.04.14 21:47
Hej! Eller hejsan!! Ingen aning om hur man närmar sig en total främling. Läst vad du skrivit och blir berörd.. Ovan med cybergrejor men verkar som om jag är typ väldigt mycket försen.
oldcar10.10.14 kl. 22:58
Jag känner samma som du. Är skild sedan ungefär två år tillbaka och har barn. Jag har inte träffat någon ny man, är heller inte säker på att jag vill ... Orkar inte med allt krångel ;-) Samtidigt så saknar jag någon att dela glädjeämnen med, någon som bryr sig om hur just jag har det och hur jag mår. Ibland känns det som att omgivningen har mer problem med att jag "fortfarande" är ensam, att jag är konstigt på något sätt, bara för att jag inte kastat mig i armarna på första bästa man som dykt upp. Det gör mig ännu mer less på alltihop, att jag ska stå till svars för att jag väljer att leva ensam. Det är verkligen ingen lätt ekvation men en tröst kan ju vara att du absolut inte är ensam om dina tankar!!!
Annika04.11.14 kl. 16:01

Jag är en 36-årig ensammamma med tre barn. Här blir det mest vardagsbetraktelser ur mitt och ibland  även ur barnens perspektiv.

Vill du nå mig mera privat? ensamma[at]luukku.com

Vardagshjältarna
Softy
Hannah Norrena
Nickby rapporterar
Nadja mitt i livet
Basse
moln på himlen
Malin och Freja
Sofia i synnerhet
Anne Hietanen
Kalastajan vaimo
Lilla Hanna i stora världen
Alfamamman
Laura
hemMAMAmi
Inredningsdrömmar och rackarungar
Muminmamman
Single forever?
AnnaK
The tit
Snigeln Haralds Liv och Leverne
Linn
Peppe

Senaste kommentarer

04.11, 16:01Om det här med en ny partner av Annika
10.10, 22:58Om det här med en ny partner av oldcar
27.04, 21:46Dags att sätta punkt. av Henna