Under den senaste tiden har jag korta stunder faktiskt känt ren panik över att det känns som om jag aldrig mera kommer att få vara ensam. Och nu avser jag alltså kortare stunder, kanske rentav en dag eller två. Stunder då jag bara får rå om mig själv. Tänka och känna ifred.

För tillfället finns nästan inga såna stunder i mitt liv och det lider jag av. Jo, jag åker tio minuter bil till och från jobbet ensam och kommer väl ut på en liten motionsrunda nu som då. Men det jag saknar är att sitta stilla helt för mig själv. Hinna andas ikapp allt det som blir ytligt och på hälft däremellan.

Jag måste helt enkelt tänka om. Liksom jag tvingats göra gällande flera andra saker i mitt liv. Tänka om och försöka hitta andra möjligheter att bara stanna upp och komma ikapp mig själv. Det kan ju inte vara omöjligt.

(Ja och i detta inlägg ber jag er bortse från namnet på min blogg. Kan ju te sig aningen paradoxalt i ljuset av detta inlägg...)