Precis när jag skulle logga ut slog det mig att det är precis ett år sen jag skrev mitt första inlägg. Det känns verkligen inte som om 365 dagar skulle ha passerat sen dess.

Dels har det hänt en hel del, dels känns mycket lika som då. Det är väl främst i mitt förhållingssätt det skett förändringar. Idag har jag helt enkelt lättare att acceptera att jag mer eller mindre är helt ensam som förälder till mina barn.

Det finns liksom ingen annan väg än acceptans. Om jag vill vidare i livet. Inte det minsta enkelt. Långt ifrån okomplicerat. Men samtidigt enda vägen framåt.