Min lilla dam, som snart fyller två hela år, har fått för sig att gråta och prata i sömnen. Oroligt och ryckigt och gnälligt nattetid i spjälsängen med andra ord. Och det eländigaste är att hon sysslar med det flera gånger i timmen när det är som värst. Tösen själv är omedveten om sin nattliga syssla, men det är tyvärr icke mor hennes.

Idag, efter över en vecka av dylika nätter kändes det imorse som om jag riskerade livet då jag skulle stiga upp. Jag var (och är...) så trött att jag knappt orkade ta ett steg. Och jag önskar att jag överdrev. 

På nåt sätt segade jag mig genom arbetsdagen, men sen har jag inte varit till stor glädje för omgivningen (läs: mina barn). Det är tur att det är min fredag redan idag. Och så orkar jag, liksom varje kväll hittills, hoppas att lilla sötnosen sover sött igenom heeeela natten. Annars vet jag inte vad det blir av mig. För tröttare än såhär kan man inte vara. Tror jag åtminstone.