Oj nej. :( kram på dig! Jag har märkt hur besvikna våra blir redan av det att sambon bryter nåt löfte i misstag (för det händer lite väl ofta fast han inte menar nåt illa). Kan bara föreställa mig hur det må kännas om pappan stegat ur deras liv sådär. Stackars små. Men du ska minnas att du gör ditt bästa! Att du inte ska skylla på dig själv utan vara snäll mot dig själv då du kämpar sådär! Hoppas ni får ha ett fint veckoslut! Ta det lite lugnt, kramas lite extra. :)

Oj nej. Det måst kännas svårt. Får hon prata med nån för att bearbeta sorgen, eller vad man ska säga, efter pappa? Styrkekramar!

Vad jävligt det där måste vara. Kramar åt dig.

Just därför är jag jätterädd för att introducera nån ny man i barnens liv. För de har blivit "lämnade" ren en gång, och jag vill inte att det ska upprepas, att de ska måsta riva blad efter blad ur sitt hjärta. I höst hade jag för första gången på åratal en (ganska oskyldig) romans, men trots att det gick över ett halvår och trots att barnen tjatatde om det, vägrade jag låta honom träffa dem. Han kunde inte riktigt förstå det här, men mitt motiv var just detta; jag vill inte att de fäster sig vid någon och sedan - om det inte blir nåt - blir besvikna. Romansen visade sig sen för övrigt vara för komplicerad, så vi är bara vänner igen och jag är glad att jag förstod att hålla barnen utanför det hela (alltså de visste ju att vi träffades, men han hann aldrig bli en del av deras vardag tackolov).

Skickar massor med styrkekramar. För övrigt så finns det liksom inte så mycket att säga, känns det som...
LOVA att du ringer, jag menar det, om du känner att du behöver något!

Nääää. Så himla ledsamt. Kan du på nåt sätt förmedla såna här händelser till pappan så att han åtminstone får reda på hur barnen reagerar? Så att han inte går runt å tror att de har det bra ändå liksom.