Redan förra veckan då bilen krånglade, kämpade jag hårt för att inte börja tycka synd om mig och slösa onödigt med energi på negativa känslor på ett problem som sist och slutligen var av väldigt värdslig karaktär.

Så fick jag ett samtal på fredagen, ganska sent på eftermiddagen. Det var från Kansallisteatteris biljettkassa de ringde för att meddela att den senare föreställningen av De tio budorden, som jag och tre väninnor skulle se på lördagskvällen på Lilla Teatern, var inhiberad. Vi hade bokat biljetter i december, betalt dem i januari och mer eller mindre räknat dagarna tills vi skulle få se föreställningen.

Så besvikelsen var stor. Dessutom tycker jag att de meddelade mig om saken aningen sent. "Kyl me yritettiin soittaa kerran viime viikollakin" sa den något besvärade damen i andra ändan. Nå tack för det. Argh.

När jag öst lite galla över biljettdamen (som var oskyldig, jag vet...) och bett om att få återkomma om ett eventuellt nytt datum då vi kan se ifrågavarande föreställning, överrumplades jag igen av skuldkänslor över att jag kände rentav ilska och besvikelse över en såpass värdslig sak som en inhiberad föreställning.

Efter en stunds dividerande med mig själv kom jag fram till att visst måste man ju få vara besviken även på värdsliga motgångar. Annars spricker man nog i något skede. Jag vet att barn svälter och att folk är allvarligt sjuka, men ändå kan jag bli galen av dessa små motgångar som vardagen har på lager.

Istället kan jag stolt konstatera att jag sällan är arg eller besviken särskilt länge på dessa saker. Jag morrar till (oftast endast inombords dessutom) och sen lägger sig skummet ganska fort. Igår kompenserade vi teaterbesöket med en inhemsk film, Varasto. Som i sin tur var en stor besvikelse. Inget jag rekommenderar åt nån. Men middag med bästa vännerna och syster min före det uppväger varenda liten motgång de senaste tiderna.