Läste häromdagen lite i Skilsmässoboken. Fastnade för en rad som Bert Bjarland skrivit. Hans ex-fru återhämtade sig mentalt aldrig efter deras skilsmässa. Och Bjarland tycker att var och en i dagens samhälle åtminstone på nåt plan borde ha en viss beredskap att möta emotionella kriser.

Å ena sidan ganska hårda ord, men å andra sidan håller jag med honom. När det gäller just skilsmässan som orsak till en emotionell kris är det alltför många vuxna som låter den egna sorgen och besvikelsen gå ut över barnen. Fast det är ju inte lätt när det gör ont i både hjärta och själ.

Och jag tror fullt och fast att ingen förälder med vett och vilja vill skada sina egna barn. Själv gör jag dagligen både små och lite större fel. Sen gäller det väl att ha en viss nåd mot sig själv och sina tillkortakommanden, både som förälder och som medmänska.  

Nåt jag jobbar stenhårt på när det gäller mig själv och mina misslyckanden.