Jag håller just på och läser olika texter om burnout för en jobbgrej. Och där står det som man har hört så många gånger, att det är de idealistiska, de som väntade sig att kunna uträtta så mycket, folk i yrken som har hand om andra - läkare, sjukskötare, socialarbetare, lärare, poliser - som går i väggen. Och då slog mig den hemska tanken: Tänk om MAMMOR - t ex ensamfärsörjare - också kan bli utbrända (de uppfyller ju ovannämnda kriterier)? Varför kunde det inte lika väl ske på hemmaplan? Ibland känner jag mig just så livstrött, cynisk, lättirriterad, explosiv och empatibefriad som de här texterna menar att den utbrända är. En hemsk tanke - att bli - eller vara - så utbränd att man inte längre är emotionellt närvarande för barnen, eller märker eller ens bryr sig om deras behov. I mina värsta stunder tycker jag att jag är där ren. Andra stunder är det lättare att känna empati och glädje (och vi lärare har ju lyckligtvis långa sommarlov!).

Jag önskar dig ork!!! Skickar lite kraft genom cyberspace!