Med febriga och snoriga barn denna gång. Det börjar verkligen kännas ansträngande att ringa chefen i medeltal en gång i vecka och meddela att man IGEN måste vara hemma med sjuka barn.

I höst kommer lilltjejen att börja i familjedagvård (eftersom hennes dagis tvingas stänga) och jag hoppas att detta påverkar bacillmängden som hon tvingas möta. I år har hon varit på ett dagis med plats för 60 barn och ingen gruppindelning. Världens härligaste dagis med en pedagogik i min smak. MEN barnen har definitivt varit väldigt mycket sjukare än de varit tidigare. De två äldsta har varit i familjedagvård tills stortjejen började förskolan och jag vågar påstå att under de sex åren var jag inte många gånger hemma med sjuka barn.

Nå. Nu har jag kring tjugo arbetsdagar kvar. Få se om jag klarar dem utan att behöva vara borta. Hoppashoppashoppas! Dessutom blir det ju dessa sjukmorgnar extra tydligt för mig hur ensam jag känner mig som förälder i vissa situationer.

Igår hos min familjerådgivare suckade jag lite över att det ännu nästan två år efter separationen ibland känns lite fööör eländigt. Hon sa att hon har klienter som går hos henne femte året och som fortfarande sörjer. Att det, beroende på omständigheterna, vanligtvis tar mellan tre och fem år att komma över en skilsmässa.

Jahapp. Kanske man kan fira att man åtminstone är halvvägs?

Ikväll har jag målat. En gammal och skranglig skohylla och en liten dockvagga. Jag hade glömt hur terapeutiskt det faktiskt är att måla. Att med så enkla medel som pensel och färgburk kunna åstadkomma nåt som nästan känns nytt.

När jag var som mest lessen i vårt förra hem brukade jag fly in i garaget och måla bort den akutaste sorgen. Det låter kanske konstigt, men det fungerar faktiskt. Jag blir automatiskt lugnare när jag ska hantera penseln koncentrera mig på målandet. Och samtidigt hinner jag fundera igenom saker som tynger mig.

En nymålad möbel kanske inte direkt botar sorger och bekymmer, men piggar åtminstone upp mig en aning.

Jag viker och prissätter bebikläder. Tänker på hur många minnen ett litet miniplagg kan locka fram. Äldsta av plaggen är faktiskt hela nio år gamla och ändå minns jag löjligt många detaljer om dem och om tiden då de införskaffades. 25 år gammal och på väg ut i livet full av tankar och drömmar och känslor om livet och hur det skulle bli.

Sen kom en tid när jag insåg att livet inte var så okomplicerat som jag en gång trodde och önskade. Men åtminstone kan jag idag plocka fram dessa saker och kläder idag utan att tappa bort mig i sorg och besvikelse. Jag vet inte om det hade varit möjligt för ett år sen.

I en liten låda har jag dock sparat de allra käraste små, små plaggen, de med mest minnen invävda i tyget.

Det är kring 30 arbetsdagar kvar och sen börjar sommarloooooovet! Jihuuu! Både jag och mina elever och egna barn börjar vara klara med det här läsåret nu. Ska bli så skönt att ta paus från både skolarbetet och alla hobbyn nu för ett par månader. Sen vet jag att när augusti kommer så är är jag mer än redo att bita tag i vardagen igen, med allt vad det innebär.

Det här veckoslutet har vi firat en liten treårig guddotter och idag har jag fört en massa grejer till ett loppisbord som jag ska ha åtminstone två veckor. Vi har så mycket saker, FÖR mycket saker överallt och nu ska det röjas och tömmas och sorteras för hela slanten. Allt detta tavara ger mig ångest och framförallt ett stökigt hem.

Jag undrar bara i vilken ända man ska börja i barnens rum...? Tips? Det är så lite de sist och slutligen leker med och nu tänker jag verkligen göra nåt åt saken. Punkt slut.

Men nu ska jag fixa lunch och sen ska vi cykla till gamlamormor som lovade oss pannkaka. Hoppas ni har en riktigt fin och solig söndag!

Jag har på senaste tiden känt mig trött på att jag så gott som dagligen måste överväga om jag IGEN ska be om hjälp med barnen eller om jag ska bita ihop och klara av det vi den gången har på agendan med barnen i släptåg. Är det inte det ena så är det garanterat det andra jag borde hinna med och få undan och det mesta går ganska bra fastän jag har barnen som sällskap. Knepigast är det nog med lilltösen som inte vill sitta still eller vänta på nåt särskilt länge utan att bli rastlös. 

Idag skulle jag gå på blodprov och gick dit en halv timme innan stängdags och räknade med att alla varit där tidigare på morgonen. Men tji fick jag och vi fick vänta över en timme förrän det blev min tur. Väl inne hos sköterskan lyckades hon tämja vildbasarna med alla spännande nålar och droppställningar, men ack vilken timme vi tillbringade i väntrummet... Det hade automatiska skjutdörrar och dem trakasserade tösen hejvilt en god stund. SEN märkte hon att man ju dessutom kan springa ut i korridoren, bort från sin slutkörda mor. Så det var rumba hela timmen. Jo, hon hann också dra ner en gardin under väntetimmen. Gossen i sin tur underhöll resten av patienterna med att med hög och tydlig stämma fråga ut mig om det ena värre än det andra.

Butiksresan som måste avklaras efter denna tröstlöst långa väntans timme, behöver jag knappast berätta mer ingånende om. Tösen var färdigt trött och gnällig efter maratonloppet i korridorerna och hon piggnade åtminstone inte till i butiken. Bland annat hann hon öppna ett kexpaket och smula sönder innehållet.

Fastän jag vet att jag får hjälp nästan närhelst jag behöver det, vill jag ändå överväga när jag verkligen behöver nån som avlastar. Att dessa vardagens bestyr sen ibland nästan kan kännas som en kamp om liv och död (trötta två-åringar är ingen barnlek vet ni...), är väl igen nåt jag bara måste lära mig hantera.

... tycker jag. För i natt blev gossen spysjuk för jag vet inte längre hur mångte gången på kort tid. Idag mår han som en prins, och det är väl för väl. Men jag börjar ärligt talat tycka att denna åkomma kunde flytta nån annanstans. Till samma plats som kaktusen efter tre veckors vistelse i min hals kanske?

Igår när jag gick och lade mig tänkte jag att imorgon ska jag skriva ett glatt blogginlägg så att ni inte tror att vår vardag består av enbart stret och motgång. Nå, jag lägger in en önskan om att det bara är gossen som spyr denna omgång, och siktar på ett glatt inlägg inom en snar framtid.

Jag har tvättmaskin nummer sju på gång nere i stora tvättstugan. Allt är inte spytvätt, men jag hade lite att komma ikapp med från förr också. OCH dagens glada nyhet var att jag äntligen lärde mig använda torktumlaren i tvättstugan. Jag tycker egentligen att man av miljöskäl kan hänga upp sin tvätt, men idag tycker jag att jag får torktumla jag alla triljoner strumpor och underkläder som bott i vår tvättkorg sen urminnes tider, åtminstone av kvantiteten att döma.

En solig onsdag önskar jag er!

En fågel virkar fina melodier

i vit luft.

Det glimmar blankt

och en blå tråd

hänger stum i luften

Bara skrik. Bara gråt och tandagnisslan. Bara rop och gräl och osämja. Blä vilken dag.

Idag var dagen då inget gick som det skulle. Har sjukt i stämbanden av allt gastande. Urk. Och ändå hann jag tänka åtminstone trettioen gånger att nu ska jag inte skrika mer.

Det lyckades jag inte med kan jag nu med facit i hand konstatera. Nåväl, riktigt såhär mycket skriker jag nog inte varje dag, så det kan bara bli bättre imorgon. Horrorhöjdpunkten lyckades jag nå redan vid halv 9-snåret imorse då jag i full fart, aningen försenad, hade lastat av barnen på dagis och var på väg på ett möte. Eftersom jag inte hann dricka mitt morgonkaffe hemma innan vi startade hade jag (mommovarning utfärdas...) kokat kaffe och tagit med i termos. Hade räknat ut att det hinner jag precis bälga i mig på parkeringsplatsen innan jag rusar vidare. När jag satte mig i bilen för att köra till mötet möttes jag av en väldigt god kaffedoft och en halv minut njöt jag av den innan jag började ana oråd. Och tammefan, termosen hade av nån anledning hamnat upp och ner och nu ångade rester av mitt morgonkaffe upp från bilbänken det runnit in i...

Ja och resten av dagen blev ungefär som man kan tänka sig efter att den börjat såhär. Och förresten VEM i hela vida världen kokar ens kaffe att ta med sig i termos? Suck...

Har inte gett er nåt tips i litteraturväg på en tid, så det ska jag passa på att göra nu. Jag har just läst ut Christina Stiellis Jag älskar dig inte (2010). Jag vågar säga att jag tycker att det var en helt otrolig bok. Så vacker svenska så man nästan tappar andan, så otroligt fint formulerad text om nånting så sorgligt som en fasligt eländig skilsmässa. Stiellis metaforer får åtminstone min hud att knottras.

Själva intrigen är väl sådär lagom intressant och dessutom överskrider huvudpersonen i mitt tycke ibland gränser lite väl häftigt när hennes hämndbegär väl vaknar. Men det är nog språket som bär den här historien i mål.

Författaren bloggar förresten här!